KREATiV -- Text I Foto I Design

Tog det sena morgontåget till huvudstaden på onsdag för min intervju på Berghs. Resan flög fram eftersom jag satt och språkade med en trevlig kirunabo. Alltid intressant när man får en mer social bordsgranne. Vi snackade Kiruna, rymdresor och politik.

I Stockholm tog det några minuter att orientera sig med alla byggnationer som pågår. Sedan letade jag mig fram till Hötorget med hjälp av mammas guidning, och till Berghs med hjälp av min mobil. Det är verkligen helt fantastiskt med smartphones.

Efter intervjun hade jag hela dagen för mig själv. Strosade genom hötorget och fick ha-begär efter alla fina frukter och grönsaker där. Och blommor! Nu tål jag varken frukt eller blommor för det mesta, men i alla fall, vackert var det.



Vandrade genom centrum, gick in på några butiker, satt på trappan vid Sergels torg tills skuggorna kröp ned över mig. Förfasades över det hemska med ett underjordiskt torg, samma som alltid, vandrade sedan vidare till bron vid Gamla Stan.

Plockade upp kameran och började betrakta världen genom fotolinsen. Det blåste som bara sjutton, men var ganska fint väder ändå. Följde några av de slingrande gatorna i Gamla Stan och försökte inte låtsas om hur mina fötter började värka.



Träffade på den fina gatumusikanten, fotade högvakten med mera. Men magen började knorra i hunger och blåsan tyckte att det var dags att uppsöka toalett. Lättare sagt än gjort att ta hand om dessa två problem.

Snurrade in på Kulturhuset och besökte facilitetarna där. Tycker det är himla creepy med bathroom-attenders, oavsett hur internationellt det är. Pluspoäng för att man kan betala med mobilen dock. Mynt är ju ett helvete att försöka ha med hela tiden.

Söker gata upp och gata ner efter något trevligt och inte för dyrt ställe att äta på. Försöker intala mig själv att man säkert vänjer sig vid den lätt klaustrofobiska känslan i huvudstaden. Efter mycket om och men och med trötta ben beslutar jag mig för att återvända till Kulturhuset.

Och vad glad jag är för det. Stod mellan Kulturhuset och BK i matväg vid det laget och tanken på en fettdrypande hamburgare insprängd bland tusen människor under marken fyllde mig inte med någon större längtan. Det fick bli en cinnoasallad på Kulturhuset trots allt.

Ett oerhört mysigt ställe, även om ljudnivån var över det normala i bristen på mattor eller andra försök till bullerdämpning. Vet inte vad cafét heter, men det låg på entrévåningen, samma som minibiblioteket. Salladen var dock underbar, helt underbar.

Gottade ned mig i en fåtölj i bibliotekssektionen för att titta på mina bilder, tills de stängde och jag fick bege mig igen. Givetvis hade himlarna öppnat sig och bjöd på vårregn. Satte tidningspapper över kameran i väskan, drog upp kragen och stretade iväg.



Tog mig, efter lite vilset vandrande, tillbaka till Centralstationen, där jag parkerade mig på en bänk, blöt och lite småfrusen, tills det var dags att gå till spåret. Underbart att sätta sig i tågsätet sen, men tyvärr tyckte mina ben att de ville fortsätta gå så det blev inte så mycket sova.

Var framme i Göteborg någon gång innan midnatt. Så trött så ni vet inte. Tog långa vägen till bussen och piggnade till lite. Väl hemma hölls nattbetyren oerhört kort. Någonstans i slutet på tågfärden hade såklart en fin migrän börjat göra sig gällande också.

Lade mig i sängen och skulle just till att blunda. Då först registrerade jag det oerhörda livet som kom från någon av lägenheterna vägg i vägg med mitt sovrum. De hade sån volym på musiken så man inte bara hörde basgången utan den faktiska låttexten med. Önskade dem en snabb död, men somnade till sist av ren utmattning.

Så var det, så blev det, och nu är det dags för lunch.

Första året på högskolan i Kalmar beslutade jag mig för att spendera sommaren med att studera språk utomlands. Efter mycket om och men blev det spanska, ett språk jag aldrig någonsin hade provat på. Istället för engelska, som jag ju behärskade ganska bra, istället för franska, som jag inte behärskade lika väl som jag borde.

Alla som känner mig vet att jag och resor inte riktigt går ihop sådär helt hundra. Jag älskar att resa, men resor älskar inte mig om vi säger så. Och min otur förnekade sig inte när jag fick bihåleinflammation strax innan jag skulle åka ner. Var i valet och kvalet om det var bättre att ställa in alltihop, men nu är inte jag den sorten som ger upp i första taget. Om något så gör motgångar mig mer taggad att göra just det jag bestämt mig för.

Febrig, virrig och hög på mediciner vinkade jag adjö efter min korta vistelse hos mor och far i Kiruna för att flyga ned till Stockholm och vidare till Madrid, sedan Malaga.

Stockholm flygplats

Det var första gången jag skulle resa utomlands ensam och jag hade inte koll på något alls. Inte hjälpte det heller att det verkade vara kaos på Arlandas utrikesterminal av någon anledning. Sprang från disk till disk och försökte hitta mitt resebolag. Det jag kommer ihåg mest från den startgropen är min ständigt panikslagna blick på klockan och sen lugnet som infann sig när jag äntligen hittade rätt.

Minns i princip ingenting mellan det att jag visade upp mitt pass för första gången och det att jag satt på flyget. Tror att det fanns en gate däremellan och väntetid, men det är helt blankt.

Flyget till Spanien

Vi åkte med ett typiskt charterplan - trångt och svalt och fullt av fulla människor. Som om inte min feber var nog mådde jag förstås illa eftersom jag lider av åksjuka. Beställde snabbt isvatten som var min räddare i nöden under hela resan. Damen bredvid mig flirtade hejvilt med chartergubbar och hela planet stank av sprit. Ljudnivån ökade förstås allteftersom folk fick mer tillförfriskning. Charterturister på partyhumör alltså, vad kan man säga?

Jag blickade ut över mina medpassagerare och kände sympati för det spanska paret framför mig som gissningsvis var på väg hem och bistert försökte somna till hockeygrabbarnas firande. Fanns dock inte så mycket annat att göra än att försöka slumra lite själv. Vaknade till en sväng när vi passerade över en bergskedja och blev påmind om resan till Turkiet för så många år sedan, efter det slocknade jag igen.

Madrid

Landade på Madrids flygplats sent på kvällen. Hade trott att det skulle vara fullt av folk men gaten verkade ligga i en mer eller mindre övergiven del av flygplatsen och jag kände mig något vilsen. Varför var det så tomt? Vart skulle jag ta vägen? Varför syntes inte mitt plan på datorskärmen? Fick skräckbilden i huvudet av att bli strandsatt på flygplatsen hela natten för att sedan försöka reda ut saker med någon levandes människa på morgonen.

Gick återigen från disk till disk i jakt på information, men givetvis var den som tillhörde mitt flygbolag helt övergiven och givetvis pratade i princip ingen engelska. Hamnade tillslut vid en information där personen med lite god vilja kunde förklara att mitt flyg var försenat och att alla skärmarna var ur funktion. Hon viftade mot en gate och menade att det skulle ordna sig på något sätt om jag bara slog mig ned.

Gick sålunda till den mest troliga gaten och satte mig där. Fler människor hade då börjat vandra omkring och se lite vilsna ut de med. Något som gjorde mig på bättre humör, delat trångmål och så vidare. Efter ett tag satt vi ganska många vid gaten och tillslut öppnade den.

Besättningen pratade i princip bara spanska, något jag misstänkte att jag kanske skulle få vänja mig vid. Vad jag hade hört av folk på nätet så skulle det inte vara några problem att ta sig fram i Spanien om man bara pratade engelska, men antingen hade de bott i Barcelona allihop eller så ljög de.

I vilket fall lyckades jag få klart för mig att planet gick till Malaga. Med det problemet löst var jag istället fri att oroa mig över ifall jag skulle missa min bil från Malaga flygplats när vi blev så sena. Lyckades dock efter lite andningsövningar intyga mig själv att det inte var någon idé att hetsa upp sig över saker jag ändå inte kunde göra något åt.

Flyg till Malaga

Resan gick snabbt, en 50 minuter eller så. Jag var trött. Fundersam. Hur skulle allt fungera i Spanien? Skulle jag trivas? Jag blundade en sväng och nästa gång jag vaknade skulle vi just till att landa.

Malaga flygplats

Förvirrad och trött som jag var kunde jag inte ens minnas hur jag skulle ta mig genom tullen, vilken ingång jag skulle välja och om jag skulle visa passet. Lyckades dock ta mig in på flygplatsen ändå. Vid det laget blev jag inte ens förvånad när det visade sig att den var liten, ödslig och med all information på spanska.

Hittade efter lite letande en kärra till baggaget och ställde mig vid ett av baggagebanden av ren slutledningsförmåga. Och där väntade jag, och väntade lite till. Människorna omkring mig försvann en efter en. Kvar stod jag och två spanska damer. De försökte prata med mig, men jag förstod förstås ingenting. Med lite vilja lyckades vi dock kommunicera ändå och det visade sig att de inte heller hade fått sitt baggage.

De vandrade iväg till en infodisk och kvar stod jag, förvirrad och utmattad. Insåg förstås att inget blev hjälpt av att jag bara stod där så tillsist följde jag efter. I bakhuvudet funderade jag också över den beställda transferbilen. Väntade den fortfarande? Skulle jag behöva få tag på en taxi istället? I infodisken talade de några ord engelska och jag fick gå till ett inhägnat område för att se om min väska hade tagits av tulltjänstemännen. Det hade den förstås inte.

Så jag återvände till infodisken och fick fylla i en rapport. Givetvis visste jag inte vilken adress jag skulle uppge, allt sånt stod ju i mina papper, som var i resväskan. Här lärde jag mig en oerhört viktig läxa om vad man lägger i baggaget och vad man lägger i handväskan. I brist på bättre plan, och så väldigt, väldigt trött, lämnade jag min tunga datorväska i tjänstemännens trygga famn medan jag gick för att leta reda på min chaufför från skolan, om han fortfarande fanns kvar.

Under av alla under så stod chauffören och väntade på mig. Och han pratade engelska, inte bra, men definitivt mer än vad jag pratade spanska. Han hade extra papper åt mig, och nycklar. Därmed fyllde jag i min anmälan, tog min datorväska, tackade tjänstemännen, och vandrade äntligen ut i Spanien tillsammans med min chaufför. Vi förstod inte riktigt varandra alla gånger, men jag fick lite info om staden medan han körde mig till lägenheten.

Spanien

Mina första intryck av Malaga domineras av värmen, fuktigheten och dimman över havet. Trafiken levde sitt egna liv trots den sena timmen och miljoner lampor lyste upp staden. Mina tankar gick till en av hamnstäderna på de grekiska öarna vi hade rest till några år tidigare, men jag mindes inget namn. En söt lukt fyllde luften. Det var otroligt att se palmer igen.

Lägenheten och Pedregalajo

Skolan och min lägenhet låg i förorten Pedregalajo som ligger några kilometer från Malaga centrum. Chaffören tog mina nycklar och släppte in mig genom grinden. Palation var mörk och allt var tyst och lugnt. Nästa dörr, den till farstun, som sedan skulle ge mig och många andra problem, lade jag knappt märke till då för vi mötte någon inifrån som redan öppnat den. Svalka, sten, eko av fotsteg. Vi tog förstås den trånga hissen trots mitt relativt lätta bagage.

På utsidan av lägenhetsdörren fanns en lapp med instruktioner för att öppna låset. Mitt säkerhetstänkande ställde sig frågande till detta, men jag tyckte samtidigt det var roligt att se spår av studenter. Min ledsagare öppnade dörren utan problem. Det var mörkt och tyst med en viss lukt av sopor i luften. Någon hade visst inte varit ut med påsarna.

Chauffören visade mig snabbt till mitt rum och jag stålsatte mig inför skräcksynen jag halvt om halvt var beredd på. Rummet var dock inte lika farligt som jag hade fruktat även om det sett sina bättre dagar. Innan jag hunnit ta in alla intryck ordentligt hade chauffören önskat mig lycka till och försvunnit. Kvar stod jag, ensam med tankar och känslor jag febrilt försökte stänga av.

Sängen var gammal, madrassen smutsig och bucklig. Fönstret ovanför hade inget fönsterglas utan täcktes istället av någon sorts halvöppen metallgardin. Försökte att inte associera till ett fängelse utan istället koncentrera mig på mer praktiska frågor. Som den lätt panikartade insikten att jag inte hade några sängkläder. Som att fundera över var mina lägenhetspolare kunde vara någonstans. Blicken gick till den trasiga lampan som stod på ett rullbord, vidare till sängbordet vid min sida där jag satt på madrassen vars fjädrar sett bättre dagar.

Sängbordet påminde mig om stugan av någon anledning och jag kände ett sting av hemlängtan. Fast besluten att inte bryta ihop ignorerade jag de tankarna och fokuserade istället på garderoben. Den var snidad i mörkt trä, en typisk medelhavsmöbel. Ena dörren stod öppen och hängde lite på sniskan. Jag förstod utan svårighet att den inte skulle gå att stänga. Det såg i vilket fall inte alltför inbjudande ut att hänga mina kläder där. Inte för att jag hade några kläder för tillfället. Jag var mest bara glad över att jag inte sett någon kackerlacka än.  

I samma ögonblick som jag tänkte det såg jag den gröna ödlan på min dörr. Den stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka och debatterade hur jag skulle reagera på denna oväntade rumskompis. Å ena sidan skulle såna visst vara bra för att hålla borta spindlar och annat otyg. Å andra sidan kändes det lite olustigt att ha den i samma rum. Funderade på att fånga den med en kastrull eller liknande och föra ut den. Som om den kunde höra mina tankar kilade den lilla krabaten snabb in under garderoben. Ur syn ur sinn.

Gick ut i korridoren där det fanns två dörrar förutom min egen. Kikade försiktigt in och såg ett dubbelrum och ett enkelrum respektive. Insåg snabbt att jag nog dragit nitlotten när det gällde rummen, men det var ju inte annat än väntat. Var bara glad över att mina roomies verkade vara tjejer.

Gick vidare genom korridoren, gummisula över stengolv. Jag kunde ännu inte riktigt komma mig för att ta av mig skorna. Öppnade dörren till badrummet och noterade att det var stenlagt precis som allt annat. Helt okej i renlighet även om det luktade lite unket. Överbelamrat med prylar förstås, men man fick väl den plats man tog sig och hursomhelst hade jag ju själv inga prylar alls för tillfället.

Vidare till ännu en stängd dörr. Där inne luktade det mer unket och lyset fungerade inte. Längst in kunde jag skymta en hög med filtar på golvet. Jag rös och stängde snabbt dörren. Vände mig om och kikade in i köket. Det var litet, mörkt och en aning skrämmande. Fick en vild hemlängtan då. Ingen ugn, ingen frys, fallfärdiga möbler, dåliga resurser, fullt kylskåp och av någon anledning ett helt tomt och tillsynes nytt skafferi.

I köket hittade jag förklaringen till varför det var så tomt i lägenheten i form av en välkomstlapp.

De tre tjejerna jag skulle bo med var alla från Sverige. Lättnaden var dock inte total detta till trots, de var nämligen inte ute på fest som jag trott utan bortresta. De försökte beskriva hur jag skulle göra för att sätta på gasen och få varmvatten och hur jag skulle använda gasspisen. Jag insåg trött att det nog fick bli kallvatten och kallskuret den helgen. Förstod inte mycket av skissen och ville inte riskera att bränna mina ögonbryn eller spränga huset.

Gick vidare till vardagsrummet och drog en djup suck av lättnad. Det såg inte alltför illa ut: Soffa, fåtöljer, torkställ, franska dörrar, vardagsrumsbord med ljus på, stor hylla överbelamrad med tidningar, solkrämstuber och flaskor, läkemedel. Där det borde varit en tv stod dock en mängd vin- och spritflaskor uppradade. Inte direkt min melodi.

Fåtöljerna såg flagnade ut, antog att soffan var i samma skick, men den var övertäckt av ett stort, quiltat överkast. Insåg med lättnad att jag skulle kunna sova där under natten. Kände mig tillräckligt stärkt av den tanken för att våga lämna lägenheten och gå ut för att handla mat.

Klockan var något på midnatt, men jag hade spanat in att det låg en Opencor (tänk Statoil) precis bredvid mitt lägenhetshus och de hade öppet till två. Var mycket tacksam över att jag hade plånboken med mig och färdigväxlade Euro. Ute var det mörkt, vältrafikerat och fuktigt. Jag hörde ljud av folk som festade och pratade. Kom att tänka på att det kanske inte var så väldans säkert att gå ute som ensam tjej mitt i natten, men nöden har ingen lag.

Neonskylten ovanför Opencor lyste upp i natten. Inne var det välbelyst och svalt. Jag handlade på mig det nödvändigaste: Saker att äta och dricka, tandborste, tandkräm, lite annat, och ett illgrönt badlakan som jag planerade att använda som täcke under natten. Återigen så hade nöden ingen lag. Tacksam över att priserna redan stod i Euro räknade jag lätt ihop summan själv och kunde räcka fram rätt papperslapp till kassörskan.

Efter att ha betalat började jag leta rätt på en mynttelefon. Trodde jag det. Den mynttelefon som fanns var trasig och de andra måste man telefonkort till. Spanskt telefonkort såklart, ett sånt som jag inte hade. Gick tillbaka in till affären och bad om ett sådant på min knaggliga spanska som i princip bestod av orden för kort och telefonautomat, vilka jag lärt mig av att skumma igenom texten på telefonautomaten. Min ordbok var ju såklart i baggaget tillsammans med allt annat.

Efter lite om och men visade det sig att telefonkorten inte såldes där, bara såna till mobiltelefoner och jag hade inte alls tillräckligt mycket koll för att veta att det var lika bra att köpa ett sånt. Med andra ord fanns det ingen chans att kontakta mina föräldrar den kvällen så jag resignerade och återvände till min lägenhet. Rättare sagt så försökte jag återvända till min lägenhet. Ödesgudarna var dock inte färdiga med mig än.  

Grinden till pation öppnade sig som en dans, det gjorde däremot inte dörren till farstun. Hur jag än vred, vände och lirkade med nyckeln så fungerade den inte. Fruktade att jag skulle behöva ringa på hos en vilt främmande människa för att komma in, mitt i natten. På min icke-existerande spanska. Tanken var inte lockande, men medan jag stod och debatterade med mig själv hur jag skulle lösa problemet öppnades dörren av en tysk kille som var på väg på fest.

Tysken förklarade att låset var lite komplicerat och gjorde x-antal försök till att öppna det med min nyckel. Det funkade såklart inte för givetvis hade jag fått helt fel nyckel. Ett misstag som inte hade uppdagats tidigare under kvällen eftersom just den dörren hade öppnats av en granne. Av alla dörrar. Av alla lås. Man kan väl säga att jag blev något matt av tanken.

Väl hemma i lägenheten plockade jag in mina varor i skåpen och höll beslutsamt tårarna i schack. Jag åt lite, tog fram min bärbara cd-spelare, som vid det läget var min bästa vän på jorden, och gick och lade mig i soffan. I soffan, inte på, den var nämligen så nersutten så jag nästan begravdes mellan dynorna och ryggstödet. Tur att man inte har klaustrofobi.

Med en suck kurade jag ihop mig under mitt illgröna badlakan. Ljudet av biltrafik kändes till det närmaste sällskaplig bakom de oisolerade franska dörrarna och snart somnade jag av ren utmattning. Det som inte dödar härdar. Visst är det så?

På lördag var det alltså Rosenfest på Trädgårdföreningen i Göteborg. Det var hett som i en häxkitel och massor med folk. Hade med mig två kameror, sedvanlig sidoväska plus ryggsäck med grillgrejer. Håhåjaja. Bästaste L tog över ryggsäcken efter halvtid. Sötnos.


Inte bara rosor fanns det på festen utan lite fina installationer också, alla såklart i signaturfärgen rosa. Dessutom var det underhållning i form av musik, dans med mera, fast vi missade det mesta. Helt inne i vår egen värld.

X-antal nysningar blev det under dagen med min hösnuva. Men vad gör det när man får njuta av sån här fägring? Hoppas ni också hittade på något mysigt utomhus och inte försmäktade i värmen. Kram på er!

Igår var sista dagen på HBTQ-festivalen i Göteborg. Liksom förra året avslutades den med en Regnbågspromenad. I år beslöt jag mig för att också visa min solidariska sida och hänga med. Sällskapade med K och lite andra bekanta. Först var det samling vid Operan, dit jag kom med en minut till godo. Yay me!

Vid Operan var det fullt med folk. Circus 7000 personer, det ni. Dubbelt så många som förra året. För att det inte skulle bli kaos av allting hade de olika demonstrationsgrupperna, eller vad man ska kalla dem, olika startsiffror och budskap.

Jag har ingen aning om vad alla falangerna i paraden stod för. Vi samlades i alla fall i gruppen som stödde politisk frihet. Sedan var det promenad i maklig, lite dansant (svårt att inte få lite gung i stegen med musiken som dundrar) takt via Aveyn till Götaplatsen.

Vädret var varmt och soligt vilket nog bidrog till den stora uppslutningen med folk både i paraden och som åskådare. På Götaplatsen var det sedan tal och sådant, men det hade vi inte tålamod med. Haha, vi gick på café istället.

Åt världens mäktigaste chokladmuffins och snackade skit tills det var dags att börja dra sig till Liseberg. Vi promenerade dit och utnyttjade våra gratisbiljetter till galan. Inte för att vi stod och stirrade alltför länge på Stora Scenen, men vi hann lyssna på både YMCA och Young Men så det får man väl räkna som gay-kvotan fylld musikmässigt.

Eftersom ett par i sällskapet inte var jättebekanta med Sveriges happiest-place-to-be tog vi en runda genom parken. Mattesyskonen hade roligt med att räkna ut hur fontänerna fungerade, vi övriga hade roligt åt med dem. Vi hann in en sväng på Spelhuset också. Hade tänkt sjunga in en låt i musikbåset, men ljuisoleringen var för dålig.

Allra mest av tiden spenderade vi med att snacka lite mer skit och njuta av solskenet. Och äta glass såklart. Glass är viktigt på sommaren. Nästan viktigast av allt.



Vandrade hem strax innan 22 och kände mig nöjd med dagen. Känns som min hy har fått värsta AD-vitaminchocken den här helgen. Och så har jag bränt mig lite, men det får man leva med. Sommaren är här!

Sötaste morbror lämnade en Enjoyguide till mig innan de åkte till Hufvudstaden i morse. Det är alltså ett, eller egentligen två, rabatthäften som man kan använda till lite allt möjligt. Det mesta är förstås inte applicerbart egentligen, men det fanns några go'bitar.

Eller vad sägs om 2 för 1 på flera restauranger och caféer i Göteborg? 2 för 1 på både Stadsteatern och Göteborgsoperan? Noterade också möjligheten att åka 2 för 1 till Danmark med Stena Line och även mostvarande erbjudande till det mer närbelägna Älvsborgs fästning. Goda nyheter för mina vänner med andra ord.

Okej, nu börjar jag bli människa igen. Ni vet inte vad den här förkylningen sitter i alltså. Inte blir det bättre av att min allergi blossat upp ordentligt också. Mitt huvud får alldeles för lite syre för att orka fungera.


David Stiernholm och Navid Modiri inviger Sharea.

Det var alltså Sharea på lördag. Alla som har koll på mina göranden och låtanden vet väl vad det är vid det här laget, men för att sammanfatta: En mässa för kreativa människor, med kreativa människor, av kreativa människor. Inträdesbiljetten är vad du delar med dig av. För vissa var det en föreläsning, för andra en workshop, ett kort underhållningsprogram, en utställning, en monter eller vad det nu vara månde. Man kunde också vara med i digital form. De bidragen finns länkade på Shareasidan.



Mitt bidrag var i form av poesi som jag hängde upp på väggarna här och var i lokalen. Vet inte hur många som läste någon av dikterna, men de hängde där hela dagen i alla fall. Jag var nöjd med det. Kände mig lite sådär halvtaskig till hälsan, men dagen gick an i alla fall. Då och då var det till och med lite småmysigt. :)



Extra plus för Lisa Pedersen vars ljuva stämma var en lisa för själen. Ehm. Försökte inte vara lustig där. Ignorera guldutstyrseln i inslaget ovan. Hon ser ut som en vanlig människa egentligen, jag lovar.

Syrran glömde ju förstås en massa saker när hon packade sådär i brådrasket. Alltså blev det upp till lillasyster - undertecknad - att leta rätt på alla kläder och andra pinaler idag och föra till morbror. Dessutom var en av mössorna från Villervalla Outlet felmärkt så den lämnade syrran här så att jag kunde gå och byta den. Givetvis passade hon även på att beställa ett par till saker när jag ändå var i faggorna. Det blev en hel påse grejer tillslut som jag förde till morbror i eftermiddag. Han och moster åker upp imorgon.



Mellan mina ärenden för systra mi passade jag och L på att besöka Kulturfestivalen såklart. Tyvärr är Göteborg sitt vanligt regniga jag så det är inte jordens liv ute direkt, men inne på stadsbiblioteket var det livat i alla fall. Här med bild på läraren för workshopen i afrikansk dans. Ni ser också L's spetsbeklädda arm vifta i förgrunden. Himla skoj såg det ut. Tror jag måste testa på lite afrodans till hösten.



När vädret mildrades vandrade vi till Trädgårdsföreningen och njöt av grönskan. Jag hade ju förstås med kameran och passade på att fota lite. Älskar vattendroppar!

Är det någon annan som har varit på Kulturfestivalen eller liknande på senaste?

Det är semestertider och alla är förstås ute efter den ultimata sommarupplevelsen. Vi åker till sommarstugor, våldgästar släktingar vi annars aldrig pratar med, soffsurfar och bokar utlandsresor för miljoner. I juni, juli och augusti får folk som mest något desperat i blicken. Man är hela tiden på jakt efter det bästa erbjudandet, den billigaste färskpotatisen och den mest exotiska all-inclusive-upplevelsen plånboken tillåter. Husvagnarna trängs på vägarna och slukar hela vinterhalvårets bensinförbrukning.



För den som inte är gjord av pengar finns alltid alternativet att semestra hemma. Det finns förmodligen en mängd 'turistaktiviteter' nära dig som du aldrig har gjort eller knappt kommer ihåg från någon dimmig barndom. Jag tror att gemene man för det mesta är hemmablind och bara längtar bort på en gång semester kommer på tal. Men i brist på bröd äter man limpa och bara för att du inte har tid eller råd att åka utomlands i sommar betyder inte det att du måste gå i samma lunk som resten av året.



Själv är jag alldeles förbaskat dålig på att göra saker 'hemma i stan' oavsett var jag bor för tillfället. Göteborg eller Malaga, Kiruna eller Kalmar - mycket har de städerna att erbjuda som man varit alldeles för lat eller oengagerad för att njuta av. Jag tycker vi ska slå ett slag för hemmasemestern och passa på att njuta av allt det som erbjuds runt hörnet. Visst är det mysigt att åka utomlands, men Sverige är ganska bra det med, det gäller bara att hitta guldkornen och vara öppen för en trevlig tillvaro utan hotell, pass och missade flighter.



Exempelvis tog jag och L en dag här i veckan när vi gick ned till Stenpiren och besökte Götheborg som låg förtöjd där. Götheborg är som kanske är bekant en livslik och fullt fungerande kopia av den gamla Ostindiefararen vid samma namn som gick på grund i mitten av 1700-talet utanför Göteborgs hamninlopp. Efter grundliga arkeologiundersökningar började stiftelsen Svenska OstIndiska Companiet bygga ett nytt fartyg 1999. 2003 stod fullmastaren färdig och sjösattes under mycket pompa och ståt. Planen var att göra en klassisk Ostiendieresa till och från Kina och den resan tog lite drygt två år att genomföra.



Har du fantiserat om att bli en riktig sjöman ett tag? SOIC söker besättning till sommarens seglatser samt en planerad långseglats. Du behöver inte någon speciell utbildning om du vill vara med, bara en vilja att lära, god fysik och entusiasm. Att du inte blir sjösjuk och inte har klaustrofobi eller höjdskräck är också nödvändigt då det är en riktig seglast med trångt utrymme, rullande gång och mycket klättring uppför master. Tror du att du har vad som krävs för att gå till sjöss som de gjorde förr i tiden?

Gå in på SOICs hemsida och läs mer.

Igår var det pajprovning på Råda Säteri. Det var bloggarna Jennie och Tora som stod för kalaset, i regi med Råda Säteri och Spot and Tell (med gulliga Katja som värd). Det var så gott så jag vet inte vad. Min favorit var nog Lemon Meringue Pie eftersom jag är väldigt svag för den syrliga smaken just på sommaren. Annars var det ganska uppenbart att alla hade sin personliga favorit av de 8 underverken som dukades upp. Givetvis var man ju tvungen att smaka på alla, det hör till god ton. ;-) Och ja, det blev många bilder. Många, många bilder.

Riktigt trevliga människor var det ju förstås också på eventet och det blev en väldigt mysig (och härligt onyttig!) lunch på kaffestugans uteservering. När vi inte längre orkade ens en gnutta paj till gick jag och ett par andra tjejer med kamerorna i högsta hugg för att passa på att fota den idylliska omgivningen. Vi lyckades också få smyga in på själva herrgården där det var uppdukat till fest. Det var en nästan magisk stämning i den gamla byggnaden och jag tipsar alla som har möjlighet att ta sig ut dit någon dag.

Råda Säteris öppettider är:

Lunch Måndag - Fredag 11:30 till 14:00
Kvällar Förbeställda sällskap
Söndagar Huvudbyggnaden serverar söndagsmiddag från kl 14:00

Kaffestugan har öppet helger mellan 11:00 och 16:00

För att ta sig till Råda Säteri kan man antingen köra med bil eller ta en buss. Lämpligt på vardagarna är att hoppa på buss 607. På helgerna kan man istället ta 605 eller Gröna linjen, då blir det en bit att gå, men det gör inget i så natursköna omgivningar. Åtminstonde undertecknad blev duktigt solbränd på kuppen!

Igår kväll kom Spanien till Göteborg i form av kryddheta tapas från Ridderheims. Klockan 18 samlades vi ett drygt dussin matentusiaster och bloggare i Jerlov Kommunikations lokaler vid Domkyrkan. Vi var ditbjudna av Spot and Tell och värd från deras sida var Katja som är ägaren till den unika kaffekokarkokboken. Provsmakning och foto var det som stod på agendan för kvällen.

 

Och smaka gjorde det. För ett ögonblick när jag blundade kunde jag nästan känna hur jag förflyttades bakåt i tiden till min sommar i Spanien. Värmen, gemytligheten och den härligt underhållande matformen tapas fick det att kittla till ordentligt i fantasin. Bland de mer vågade rätterna fanns Calamares al Vino och Anchos al Ajillo, alltså rödvinsmarinerad bläckfisk och vitlöksmarinerad ansjovis respektive. Bläckfiskringarna var en överraskande positiv smakupplevelse. Fiskskeptiker som jag är avstod jag från ansjovisen, men enligt min bordsgranne landade de på 9 poäng av 10.

Årets nya matkoncept från Ridderheims heter Tapas Take Away. Det är äkta spansk cuisine som vi Svenssons kan avnjuta direkt i TV-soffan, eller varför inte ute på gräsmattan en varm sommarkväll. Tanken är att konceptet ska konkurera med fredagsklassikern Tacos och jag måste säga att det är ett spännande tilltag. Smakerna är en härlig blandning mellan kryddstarkt och mera tamt och passar vuxna lika väl som barn. Både ingredienserna och maten i sig kommer direkt från Spanien. Vissa rätter ska värmas, medan andra kan ätas direkt, det finns en mängd smaker att välja på av vilka vi lyckades testa kanske hälften. En rätt går på mellan 24 och 30 kronor, det kanske kan kännas dyrt för vissa, men är inte alls ovanligt för tapas och tillsammans med lite gott bröd räcker maten till betydligt fler människor och mer mättnadskänsla än man kan tro.

Mina personliga favoriter var:
Torta de Jamón Ibérico - Tortillabröd med ost och äkta Pata Negra-skinka. Vansinnigt gott och påminde om mina favoriter från det klassiska spanska tapasbordet.
Tomates Secos al Sol - Marinerade plommontomater som smakade så mycket Spanien att jag nästan blev tårögd.
Tapas Plato Pata Negra - Det här är en färdigkomponerad tapasbricka i sig som består av Pata Negra-skinka, Chorizo Ibérico, Lomo Ibérico och Ibérico-ost. Mums smakade det och plus i kanten definitivt för Pata Negra-skinkan som alltså kommer från helt frigående spanska grisar.
Queso Asado a la Guindilla - Smältost i salsa som fick det att vattnas i munnen, perfekt att doppa brödet i.
Aceitunas Barbacoa - En del uppskattar inte kombinationen BBQ-sås och oliver, men jag tyckte det var spännande och oliver är alltid oliver för min del.
Calamares al Vino - Första gången jag testat en bläckfiskrätt som inte fick mig att rynka på pannan, högst oväntad, men positiv överraskning.
Gambas al Ajillo - Jätteräkor i vitlöksmarinad, what's not to like? Tog slut i ett nafs.
Patatas Bravas - Inget tapasbord är komplett utan minst en potatisrätt och den här visste var den satt.
Delicias del Mar - En till skaldjursrätt och med oväntat frisk smak, mycket smarrig.

Det blev med andra ord en riktigt lyckad tapasafton, om än något kort. Vi hade lätt kunnat sitta hela kvällen. Men det lite abrupta avslutet glömdes snart bort när jag fick syn på min goodie-bag. Yay! Här ska ätas gott på fredag. Ett stort tack till Ridderheims för den underbara maten, till Jerlov Kommunikation för lokalerna och gästfriheten, och inte minst till Spot and Tell för att jag fick komma och leka recensent en kväll. Nu ser jag om möjligt ännu mera fram emot American Pie-eventet ute på Råda Säteri på lördag.

Hasta luego!

 

Kom hem från London på fredag kväll. Något mörbultad, men väldigt lycklig. Jag hade kunnat stanna längre, men samtidigt är det skönt att vara tillbaka i det välorganiserade och rena (nåja) Sverige.

 

Resan startade på typiskt vis med försening till Stansted och sedan redirect till Birmingham. Vi stod hela natten och väntade på ersättningsbussar. Kom inte fram till London main förrän på morgonen. Checkade in på det sunkiga hostellet vid halv åtta. London standard alltså, vet inte om man ska skratta eller gråta.

 

Snurrade runt i stan ganska mycket. Gata upp och gata ned, vi gick runt halva London, från Leicster Square till Themsen och tillbaks. Hann inte med allt förstås, men betade av foto vid London Eye, London Bridge och Towern. Besökte British Museum, Natural Historical Museum, Science Museum.

Promenerade en sväng genom Hyde Park på kvällen, förfasades över de astronomiska priserna i Covent Garden. Pimplade chocklad på Starbucks och försökte hitta någonstans i London där man kunde få god mat för en billig penning. Tyvärr har Londonborna inga smaklökar. Vi hittade ett franskt ställe; Savoir Faire, nära British Museum, som inte var billigt, men i alla fall gott. Sedan hittade vi en pub jättenära Phoenix Theatre som hade svensk personal och gudomlig mat till acceptabla priser.

 

Pheanix Theatre ja, vi fick springa dit. Missade de första sekunderna av musikalen när vi skulle hänga in våra jackor, men det gjorde inte så mycket för den biten upprepas ändå i slutet av föreställningen. Vi såg på Blood Brothers. Mycket bra produktion, skådespelarna var helt fantastiska. Speciellt huvudpersonen och berättaren hade båda mycket fina röster.

 

Första helgen sov vi på det sunkiga Hostellet Acacia Hostel i South Kensington. Det låg mycket centralt, bara 500 meter från Natural Historical Museum och nära tunnelbanan med. I London betalar man för Location, Location, Location och inget annat. Om man inte är beredd att hosta upp riktiga cash för lyx.

Efter detta flyttade vi ut till Manor House och Green Lanes. Det ligger en halvtimme på tunnelbanan + buss från centrum, precis vid utkanten av Zon 2. Hotellet hette The Beaconsfield Hotel och låg ovanför en pub. Lite bättre standard (förutom på badrummets renlighet, men å andra sidan var det uppvärmt där) och väldigt billigt. Det ligger en nationalpark i närheten och en hel del småbutiker.

 

Det blev inte så mycket shopping. London är dyrt och vi hade andra saker att lägga slantarna på. Köpte några presenter och lite accessoarer.

Höll på att missa flyget hem eftersom jag kollat fel på tiden och RyanAir sedan strulade med incheckningen. Men, all is well that ends well. Det var London det. Nästa gång blir det Frankrike tror jag, eller en sandstrand någonstans.

Ikväll tar vi flyget från CityAirport till Stansted. Vi har bokat hostel under helgen. Sedan får vi se var vi stannar under måndag-fredag. Har inte packat färdigt än, inte ätit frukost och inte varit på stan och gjort mina ärenden för dagen. Men det är lugnt. I'm going to London baby!