Bridget hade det aldrig såhär.
Imorse var vattnet avstängt. Eller fluktuerande som det kanske kan kallas. Jag hade lyckats förtränga det på något vis. Men, det fanns tillräckligt för att borsta tänderna, skvätta vatten i ögonen och spola på toaletten. Det vill säga egentligen så har jag inte så mycket att klaga över, men det är en principsak. Om vad är jag inte säker på. Jag gillar bara inte att någon bekvämlighet tas bort när jag är i stan. Bortskämt, men så är det.
Så jag skippade duschen, frukosten och drog på mig en blandning mellan nya kläder och sånt som definitivt borde i tvätten. Jag ska ha tvättstuga, så fort jag rensat avloppet. Promise. Jag har ju tvättmaskin hemma förstår ni. Och har därför vant mig av vid såna saker som att boka tvättstuga. Däremot måste man istället rensa avloppet oftare. Vilket leder mig osökt till tanken att det kanske är dags att omvärdera tvättstugan. Trots allt.
Efter att ha packat ihop mina biblioteksböcker tog jag spårvagnen ned till stan. På väg från Valand fick jag syn på den lilla Lindexbutiken vid avenyn och kom på att jag skulle kolla efter syrrans byxor. Stackarn bor ju uppe i Kiruna och de har inte mycket till shopping där uppe. Det är svårt att hitta kläder och hittar man något fint finns det bergis inte i rätt storlek. Det blir utplockat snabbt förstår ni. Därför är det tur för syrran att hon har mig här i storstan.
Vandrade in på Lindex utan särskilt stora förhoppningar om att hitta de specifika byxorna som syrran suktat efter i veckor. Jag har varit på ett par andra butiker med såklart. Döm av min förvåning när jag faktiskt hittade inte ett, men två par av byxorna, i rätt storlek. Gick direkt till kassan utan att passera gå. Nja, okej så jag kanske fingrade lite på en scarf i förbifarten, men jag är faktiskt ingen shopaholic och stod emot frestelsen. Fast den var jättefin.
I alla fall så visade det sig att butikens kortavläsare var ovän med banken så jag var tvungen att lämna byxorna och springa över gatan för att hämta kontanter. Egentligen ska man alltid ha några hundralappar i plånboken för säkerhets skull, men jag tycker om mina kort. Det är mycket mer hygieniskt och så slipper man trilskas med växel framme i kön sen. Tillslut lyckades jag inhandla byxorna och ringde ett triumfsamtal till syrran. Hon blev alldeles salig.
Jag är världens bästa lillasyster, bara så ni vet.
Efter min goda gärning för dagen gled jag in på biblioteket och lämnade in alla mina böcker. En dag tidigt. Förstå vad duktig jag är. Egentligen skulle jag inte låna någonting eftersom jag visste att jag skulle handla sen, men var tvungen att ta mig en titt för säkerhets skull. Man kanske bara skulle låna en pocket eller nåt. Det blev en pocket, och några inbundna böcker. Faktiskt blev det en hel påse full, men kunskap väger ju ingenting. Och inte chick lit heller.
På väg till affären gick jag in på Seven Eleven och köade mig fram till en trekantsmacka och en brownie. Jag räknade på saken och insåg att jag faktiskt tjänade på att köpa en längd istället för en enkel bit. Mitt nya, ekonomiska jag såg det hela som win-win och tillsammans med min mensiga, hungriga mage gjorde vi slag i saken. Helt plötsligt bar jag på tre påsar innan jag ens hunnit till affären. Jag som skulle köpa både mjöl och mjölk.
Coop Konsum på Avenyn är en jättefräsch butik. Dyr också, men jag handlar ju faktiskt inte där så ofta så det gör ont. Ett svagt ögonblick funderade jag på att inhandla Ben & Jerry till frukost, men då sa jag till mig själv på skarpen. Istället blev det bara sånt nyttigt jag hade tänkt att handla; mjöl, smör, mjölk, bröd, en dricka (titta inte sådär, det var till mackan). Ja, och så slank det ned några chokladbitar av bara farten vid kassan. Mensens fel. Fan också.
Nu var det ganska tungt att bära, men som tur var är det bara några meter till min hållplats från Coop. Till min förskräckelse såg jag att det var nästan fullt på bussen, men jag lyckades springa till en annan dörr och faktiskt sno till mig en sittplats. Ja, två då, jag var ju tvungen att ha mina påsar nånstans. Slog en signal till mamma nu när det ändå var lunchtid. Pratade lite om vilken bra lillasyster jag är, och om resan till Narvik. Ska dit och fota nästa vecka.
Det tar bara en kvart från stan till min hållplats så jag och mamma hann inte riktigt prata färdigt. Vi fortsatta en stund efter att jag stigit av, men det är faktiskt nästan omöjligt att bära flera tunga påsar och prata i telefon samtidigt. Jag vet inte vart jag lagt min handsfree. Måste söka den sen. Eller, jag hittar den nog när jag städat lägenheten. I alla fall sa jag adjö till min kära mor och stretade hem i höstsolen. Jäkla sol, varmt som katten var det.
Vid det laget som jag var framme vid min lägenhet var jag dyngblöt i svett. Det blev av med kläderna och på med klänning. En väldigt rosa klänning. Min inre stylist rynkade lite på ögonbrynen åt att bära en illrosa klänning mitt på dan när löven har börjat fall ute. Det var synd för henne det för jag råkar gilla min rosa klänning jättemycket. Den är fin, rosa och skön. Nämnde jag rosa? För det är min favoritfärg. Jag blir glad av den och glädje är viktigt.
Sådetså.
Jag plockade upp varorna från affären och slog på tekokaren. Munnen vattnades med tanken på min underbara trekantsmacka. Ögonen vandrade lite snabbt över disken innan jag resolut gick för att sätta på datorn. Det hade ju faktiskt inte gått att diska i morse i alla fall. Ögnade igenom några mail och hällde på te i en mysig kopp jag köpte jättebilligt på ett lågprisvaruhus förra året. Faktiskt var den en del av en servis. Ekonomiskt och smart.
Sen satte jag mig äntligen och njöt av min macka, och en browniebit. Ute började solen gå i moln och några löv singlade till marken. Jag huttrade till och drog en tröja över mig innan jag surfade in på Youtube för att kolla på en av mina favoritsåpor. Hösten är ganska mysig ändå.
Imorse var vattnet avstängt. Eller fluktuerande som det kanske kan kallas. Jag hade lyckats förtränga det på något vis. Men, det fanns tillräckligt för att borsta tänderna, skvätta vatten i ögonen och spola på toaletten. Det vill säga egentligen så har jag inte så mycket att klaga över, men det är en principsak. Om vad är jag inte säker på. Jag gillar bara inte att någon bekvämlighet tas bort när jag är i stan. Bortskämt, men så är det.
Så jag skippade duschen, frukosten och drog på mig en blandning mellan nya kläder och sånt som definitivt borde i tvätten. Jag ska ha tvättstuga, så fort jag rensat avloppet. Promise. Jag har ju tvättmaskin hemma förstår ni. Och har därför vant mig av vid såna saker som att boka tvättstuga. Däremot måste man istället rensa avloppet oftare. Vilket leder mig osökt till tanken att det kanske är dags att omvärdera tvättstugan. Trots allt.
Efter att ha packat ihop mina biblioteksböcker tog jag spårvagnen ned till stan. På väg från Valand fick jag syn på den lilla Lindexbutiken vid avenyn och kom på att jag skulle kolla efter syrrans byxor. Stackarn bor ju uppe i Kiruna och de har inte mycket till shopping där uppe. Det är svårt att hitta kläder och hittar man något fint finns det bergis inte i rätt storlek. Det blir utplockat snabbt förstår ni. Därför är det tur för syrran att hon har mig här i storstan.
Vandrade in på Lindex utan särskilt stora förhoppningar om att hitta de specifika byxorna som syrran suktat efter i veckor. Jag har varit på ett par andra butiker med såklart. Döm av min förvåning när jag faktiskt hittade inte ett, men två par av byxorna, i rätt storlek. Gick direkt till kassan utan att passera gå. Nja, okej så jag kanske fingrade lite på en scarf i förbifarten, men jag är faktiskt ingen shopaholic och stod emot frestelsen. Fast den var jättefin.
I alla fall så visade det sig att butikens kortavläsare var ovän med banken så jag var tvungen att lämna byxorna och springa över gatan för att hämta kontanter. Egentligen ska man alltid ha några hundralappar i plånboken för säkerhets skull, men jag tycker om mina kort. Det är mycket mer hygieniskt och så slipper man trilskas med växel framme i kön sen. Tillslut lyckades jag inhandla byxorna och ringde ett triumfsamtal till syrran. Hon blev alldeles salig.
Jag är världens bästa lillasyster, bara så ni vet.
Efter min goda gärning för dagen gled jag in på biblioteket och lämnade in alla mina böcker. En dag tidigt. Förstå vad duktig jag är. Egentligen skulle jag inte låna någonting eftersom jag visste att jag skulle handla sen, men var tvungen att ta mig en titt för säkerhets skull. Man kanske bara skulle låna en pocket eller nåt. Det blev en pocket, och några inbundna böcker. Faktiskt blev det en hel påse full, men kunskap väger ju ingenting. Och inte chick lit heller.
På väg till affären gick jag in på Seven Eleven och köade mig fram till en trekantsmacka och en brownie. Jag räknade på saken och insåg att jag faktiskt tjänade på att köpa en längd istället för en enkel bit. Mitt nya, ekonomiska jag såg det hela som win-win och tillsammans med min mensiga, hungriga mage gjorde vi slag i saken. Helt plötsligt bar jag på tre påsar innan jag ens hunnit till affären. Jag som skulle köpa både mjöl och mjölk.
Coop Konsum på Avenyn är en jättefräsch butik. Dyr också, men jag handlar ju faktiskt inte där så ofta så det gör ont. Ett svagt ögonblick funderade jag på att inhandla Ben & Jerry till frukost, men då sa jag till mig själv på skarpen. Istället blev det bara sånt nyttigt jag hade tänkt att handla; mjöl, smör, mjölk, bröd, en dricka (titta inte sådär, det var till mackan). Ja, och så slank det ned några chokladbitar av bara farten vid kassan. Mensens fel. Fan också.
Nu var det ganska tungt att bära, men som tur var är det bara några meter till min hållplats från Coop. Till min förskräckelse såg jag att det var nästan fullt på bussen, men jag lyckades springa till en annan dörr och faktiskt sno till mig en sittplats. Ja, två då, jag var ju tvungen att ha mina påsar nånstans. Slog en signal till mamma nu när det ändå var lunchtid. Pratade lite om vilken bra lillasyster jag är, och om resan till Narvik. Ska dit och fota nästa vecka.
Det tar bara en kvart från stan till min hållplats så jag och mamma hann inte riktigt prata färdigt. Vi fortsatta en stund efter att jag stigit av, men det är faktiskt nästan omöjligt att bära flera tunga påsar och prata i telefon samtidigt. Jag vet inte vart jag lagt min handsfree. Måste söka den sen. Eller, jag hittar den nog när jag städat lägenheten. I alla fall sa jag adjö till min kära mor och stretade hem i höstsolen. Jäkla sol, varmt som katten var det.
Vid det laget som jag var framme vid min lägenhet var jag dyngblöt i svett. Det blev av med kläderna och på med klänning. En väldigt rosa klänning. Min inre stylist rynkade lite på ögonbrynen åt att bära en illrosa klänning mitt på dan när löven har börjat fall ute. Det var synd för henne det för jag råkar gilla min rosa klänning jättemycket. Den är fin, rosa och skön. Nämnde jag rosa? För det är min favoritfärg. Jag blir glad av den och glädje är viktigt.
Sådetså.
Jag plockade upp varorna från affären och slog på tekokaren. Munnen vattnades med tanken på min underbara trekantsmacka. Ögonen vandrade lite snabbt över disken innan jag resolut gick för att sätta på datorn. Det hade ju faktiskt inte gått att diska i morse i alla fall. Ögnade igenom några mail och hällde på te i en mysig kopp jag köpte jättebilligt på ett lågprisvaruhus förra året. Faktiskt var den en del av en servis. Ekonomiskt och smart.
Sen satte jag mig äntligen och njöt av min macka, och en browniebit. Ute började solen gå i moln och några löv singlade till marken. Jag huttrade till och drog en tröja över mig innan jag surfade in på Youtube för att kolla på en av mina favoritsåpor. Hösten är ganska mysig ändå.
Allt innehåll, om inte annat framgår, är © Terese Mörtvik.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Bing goes the internet? Bing goes my fucking mind!! Nu får man igen stå sådär och klia sig i huvudet. Vad tänkte de nu? Microsofts marknadsavdelning verkar inte riktigt vara av denna världen. Hemmapartyn och nån sorts Teletubbies-inspirerad hjärntvätt är bara de senaste i katastrofen som är Microsofts reklam. På något sätt vill jag ändå inte tro att det verkligen är proffs som kommit fram till dessa 'finurligheter'. Kanske är det så att Gates, liksom så många andra chefer, själv vill leka reklammakare? Och alla är förstås för rädda för att säga emot. Är man konspirationsteoretiker kan man också fundera om Microsoft helt enkelt anammat detta med att all publicitet är bra publicitet. De gör reklam för att komma i media. Ju mer folk som diskuterar deras hejdlöst löjliga påhitt desto bättre. Vad tror ni?
Jag är inte så förtjust i mobiltelefonen egentligen. Den ger så mycket ångest på nåt vänster. Det är det där med att man kan ta med sig den överallt. Av någon anledning förväntar sig folk då att man faktisk ska ha med den överallt. Inte nog med det - man ska dessutom ha på den hela tiden. Om man inte är på möte. Fast då kan man ju ha den på tyst-läge så det är egentligen ingen giltig ursäkt för att inte vara nåbar. Hela tiden. Stänger man av telefonen eller 'glömmer' den hemma måste man dessutom dras med dåligt samvete för alla samtal man kanske missar. Herregud, på den gamla goda tiden kunde man på sin höjd få tag på folk mellan klockan 18 och 21 på kvällen. 
