Telefonen ringer och jag börjar automatiskt plocka på vardagsrumsbordet. Det är ett pavloviskt svar på signalen. Mitt samvete säger mig att det fortfarande finns en värld utanför där människor har det välstädat hemma. Jag säger inte att det är en logisk tanke att få i huvudet, men så är det. Speciellt när mamma ringer. När mamma ringer börjar jag automatiskt plocka i lägenheten - viker kläder, lägger in saker i byrålådor, plockar upp posten om jag glömt att göra det.
Det här beteendet blev ännu mer märkbart sedan jag äntligen lagt till en egen ringsignal för mor min (Mama Who Bore Me, Spring Awakening - ni måste lyssna på den, den är full av tonårsangst). Nu börjar jag plocka innan jag ens har hunnit svara, bara i förbifarten. Det är nyttigt. Kan bli mycket gjort medan mamma är i telefonen. Hon är som en duracellkanin i person och till och med över 160 mils avstånd smittar hennes energi av sig. Ja, förutom när det motsatta sker och jag genast börjar gravitera till sängen eller soffan och bara råkar lägga mig ned medan vi pratar.
Jag kommer på mig själv efter ett tag och brukar normalt försöka få tillbaka den där energikänslan istället. Det är bättre så - lat kan jag vara på egen hand. Jag tror det är få mammor som kan få sina döttrar att börja städa utan att säga ett ord om städning. Faktum är att jag slår bakut på en gång någon försöker säga åt mig vad jag ska göra. Men i tystnaden, i orden bakom orden, där kan jag lyssna till de osagda förmaningarna. Och hålla med. Ologiskt kanske, men konsekvent.
Allt innehåll, om inte annat framgår, är © Terese Mörtvik.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
