KREATiV -- Text I Foto I Design

Det spökar i Hjalmar Lundbohmsgården i Kiruna. Både Hjalmar Lundbohm, Kirunas första disponent, och hans barn sägs gå igen i det gamla huset. Till skillnad från de tidigare bilderna i mina Halloween-inlägg är det här fotot inte manipulerat.

Ni kanske kan förstå att jag hoppade till lite i stolen när jag bläddrade i bilderna efter denna fototur. För visst ser det ut som en flicka i fönstret? Men det är ingen där.

Okej - det är säkert kombinationen av lampljus och frost som skapar den här effekten, men lite läskigt är det allt.

Den här dikten är baserad på en verklig händelse.

Det här är en sann berättelse, återberättad som jag kommer ihåg den, men jag håller parets identiteter hemliga.

En kväll i Tornedalen. De är på väg till farmors gamla stuga för att titta till den. Paret följer den snötäckta vägen till fots. I vanliga fall är det ensamt och ödsligt där i utkanten av byn. Men i fjärran ser mannen en stillsam procession vandra genom skogen. Mörkklädda skepnader, som ett sorgetåg. Vad är det för människor? Vad gör de där i skogen mellan vägen och farmoderns stuga?

Mannen ropar ut en hälsning, men får inget svar. Då först märker han att hela processionen glider över marken. De vidrör inte snön. Mannen griper tag i kvinnans hand och de vänder sig raskt om och går. Farmors stuga får vänta till en annan dag.

Igår var det kombinerad Halloween/födelsedagsfest hos K & S. Jag och K utbytte födelsedagspresenter. Jag fick finaste handgjorda smyckena. Egenhändigt knåpade av K, med lite input från C. Coolt, n'est-ce pas? Som vanligt en härlig fest med 'gänget'. Efter midnatt satte vi oss i mörka vardagsrummet och jag och C skrämde slag på folk med spökhistorier. Mwuahaha!

Efter att mina farföräldrars gamla hund gick bort kunde man fortfarande ibland känna hans närvaro i farmors stuga. Vanligtvis uttryckte sig denna närvaro endast som ljudet av tassar på golvet. Vid ett tillfälle var närvaron dock så påtaglig att jag kunde ha svurit på att hunden var där. Att han kom in från hallen och lade sig på sin vanliga plats framför spisen. Inte så att jag såg någonting, det var bara en sån stark känsla jag hade att jag lika gärna hade kunnat se det. Mycket märkligt.


När jag tillbringade en sommar i Spanien drömde jag en natt om våran gamla hund. Drömmen var så konstig att jag var tvungen att ringa till mamma för att höra om han mådde bra. Mamma sa att han låg och sov vid hennes fötter och mådde så bra så. Senare när jag var tillbaka i Sverige kom sanningen fram. Vår hund hade blivit så dålig under sommaren att mina föräldrar varit tvungna att ta bort honom. De hade dock bestämt sig för att inte berätta något medan jag var i Spanien för att inte förstöra min sommar.


På tal om vår hund så hade han vanan att komma in i mitt rum vissa nätter och sova på mattan. När jag hade dörren stängd brukade han krafsa på den tills jag öppnade, precis som en katt. Det var några tillfällen efter hans död när jag var uppe i Kiruna som samma sak hände igen. Jag vaknade på natten och 'kände' hur hunden tassade in i sovrummet och lade sig på mattan. Van som jag var vid detta reflekterade jag inte över det i mitt sömndruckna tillstånd. På morgonen däremot blev jag något skärrad av minnet. Nästa natt jag kände närvaron på mattan så blundade jag hårt och intalade mig själv att det inte gjorde något.

För att slippa dylikt hade jag sedan dörren stängd. Då vaknade jag istället av ett envetet krafsande. "Gå och lägg dig!" ropade jag, precis som jag brukade. I nästa ögonblick insåg jag förstås att det omöjligt kunde vara någon hund vid dörren. Då krafsade det igen. "Gå och lägg dig!" ropade jag än en gång och drog täcket över huvudet. Man kan väl säga att jag inte sov så gott under den vistelsen.

Och ja, jag är medveten om att det är fjantigt att vara rädd för döda husdjur. De är ju bara sällskapliga egentligen. Men det hjälps inte, jag tycker sånt är läskigt ändå. Jag försöker se spöken som naturliga och harmlösa, men det är banne mig inte lätt.

Mina föräldrars gamla lägenhet, som nu ägs av min syster, har några spökhistorier. Lägenheten upptar hela övervåningen av en K-märkt byggnad och är alltså ganska gammal med Kiruna-mått mätt. Där har man kunnat uppleva den vanliga sortens spökerier:

Känslan av att någon står bakom en, känslan av att någon följer efter en, känslan av att någon tittar på en, saker som far i golvet, tekniska apparater som slår på sig själva, fotsteg på golvet när ingen annan är hemma, eller där ingen vistas, fotsteg i trappen fastän dörrarna är låsta och ingen av grannarna hemma, ljudet av dörrar som slår igen fast ingen dörr är öppen... Creepy stuff.

Minns att syrran ringde en gång när jag bodde nere i Kalmar och hon hälsade på i mamma och pappas lägenhet. Hon var så skraj att jag fick sitta minst en timme i telefonen och prata med henne medan hon satt på kökssoffan och vägrade röra sig därifrån. Och då är syrran inte den lättskrämda typen.

Lägenheten är dock mycket lugnare nuförtiden. Jag misstänker att problemen möjligtvis hade förvärrats av mig. Jag har inte varit hemma så mycket på senare år och inte heller hållit på med sådant jag sysslade med när jag var yngre. Så därför kan jag också tänka mig att saker och ting lugnat ned sig i byggnaden nu när inte mina energier är där och stökar till saker. Hrm, ja. Live and learn.  

Aktivitet var det i hela lägenheten, men en starkare närvaro kunde man känna i och vid mitt sovrum. Speciellt nära en garderob som jag hade fått dåliga vibbar av redan när vi flyttade in i kåken. Enligt syrran var det i huvudsak två personer som höll till i lägenheten. En medelålders kvinna och en man. Som hon förstod det var kvinnan väldigt strikt och lite illsint, medan mannen mest bara var neutral och där för att hålla reda på kvinnan som inte ville gå vidare. Givetvis höll kvinnan till i mitt rum nära garderoben. Figures.

Men som sagt, det verkar ha lugnat ned sig på senare år och det är ju bra det när syrran flyttat in och allt.

Någon skriker. Tror jag. Trafiken är hård. London, sent på kvällen, tidigt på året. Var det någon som dog? Ja, vem vet. Det står väl i tidningen imorgon.

Det här är en av de mest kända scenerna från filmen:


IMDB: The Rocky Horror Picture Show

Rocky Horror Picture Show är en skräck-komedi och finns både som film och som renodlad musikal. Det är dessutom en riktig kultklassisker. Det finns till och med speciella visningar av filmen där folk klär ut sig och spexar under hela showen. Varför? Fan vet, för att det är skoj antagligen. Filmen gjordes på 70-talet och var väldigt utmanande på den tiden. Handlingen är något av en spoof på gamla Dracula-filmer. Ett ungt par får motorstopp ute i regnet. De traskar fram till ett gammalt slott och ber att få låna telefonen. Dålig idé. Det visar sig att slottet är bebott av en vampyr och alla hans(hennes?) lakejer.

Recension

Den här filmen är kult, så enkelt är det. Har du inte sett den är det bara att slå sig ned och göra det. Och nej - Glee godtages inte som substitut. Jag påstår inte att handlingen är bra. Eller filmen snyggt gjord. Men, det är kult, det är filmhistoria och det är coolt.

Såhär ser Glee-versionen ut av Time Warp:

It had taken a great deal of planning, but I was finally here. More importantly, that raping son of a bitch was finally lying on the ground by my feet, right where he should be. I’d been following him for a while now, mapping his movements like you can be sure he’d mapped mine before that thrice cursed day in July. How do I know? Well, he’s currently stalking a blond little thing who works at the local drugstore. Or well, he was. He won’t be stalking anyone ever again though, I’ve made sure of that.

After having shot him with the tranquilizer it was no trouble at all to get the dirty work done. For a moment as his terrified eyes stared into mine while the toxic worked its magic I felt tempted to torture him a bit. I was going to carve up his body real pretty like after the fact, why not do it while he was still conscious enough to enjoy it? But that wasn’t why I was here and it wasn’t my way so instead I tied him up and went to get everything together.

When I returned he’d closed his eyes completely and as my faculties had returned; I was thankful for that. He may be scum, but still. As silently and swiftly as I had acted during the whole evening I positioned the bucket I’d gotten from his cleaning closet and slit his throat. The excess blood landed in the bucket as planned with only a miniscule amount landing on the plastic bag I’d draped over my face for this part. I removed the plastic bag carefully and waited for the blood to slow. Then I positioned the body at a better angle and cut through the fabric of his tee. Having done this I took one of his brushes and dipped it in the still warm blood. With quick and exact movements I drew a double banishing circle around the body and filled in some appropriate symbols. Then I stepped into the circle and started carving his flesh. The face, the stomach, the hands and after having removed his shoes and socks I also carved symbols into his feet. This was looking like quite the little offering ceremony if I did say so myself. Very nice.

With everything done I went and put on the man’s favorite music. Of course it was one of the classics, what self respecting psycho didn’t listen to Beethoven while contemplating their nefarious crimes? As silently and unobtrusively as I had entered through the window by the fire escape, just as silently did I leave through the front door, locking it behind me. I hadn’t even had to search for the key since it had sat right on top of his kitchen table.

I joined the celebrating people on the streets and threw away the key at the appropriate moment. Going with the flow I soon found myself by the great Halloween fire in the park. In my backpack the plastic bag, the tranquilizer gun and darts and the ritual knife weighed heavily. Staying for a while after my restlessness had set in I then made my way deeper into the small forest and cut at an angle out onto another festive street while intentionally dropping the knife where someone might see it. 5 to 1 it wouldn’t be anywhere near there come morning. The plastic bag with its damning blood I threw in an unattended trashcan fire. Catching a cab to the other side of town I made my way to yet another alley and dumpster where I got rid of the tranquilizer gun. A second cab ride brought me even father away from the scene of the crime and that’s where I got rid of the tranquilizer darts. Two hours and 15 minutes had passed since I left the apartment.

My third cab ride took me to another park with another small forest. I removed my gloves and ninja attire there and stuffed it in my backpack after having taken from it my new costume and a make-up remover cloth. I removed the heavy eye make-up I’d worn as well before putting on my black and red cape, black and red silk mask and fake vampire teeth. Forcing myself to stay out celebrating a while longer I tried to ignore the various sirens that echoed through town. Halloween was a busy night for cops and ambulances. Poor guys, maybe they’d get to the apartment and think they had a serial killer on the lose? Oh well, they should have done their job better from the beginning. Then I wouldn’t have had to.

Sam woke to a nightmare. Dark and cold, stale air and no wind. She was lying on something hard and as she shifted around she noticed equally hard surfaces surrounding her. There wasn’t much moving space at all. A coffin? Taking small, but controlled breaths she tried to calm herself. No, I’m naked. Not an ordinary coffin then. Either abduction or…autopsy. Oh holy fucking shit. I need to get out of here. Get out, get out, get out!!!

Feeling her breath starting to come in short, shallow puffs and her chest constrict painfully Sam forced control back into her mind. No, not panicking. Won’t help. Need to think. Need to get out of here. The door should be at my head. She moved her hands first up over her chest and then up over her head.

Feeling a smooth rectangular surface with no hint of a handle of any kind Sam was ready to freak out completely. Thankfully her long practice of mental control won out and she breathed carefully before moving her hands lower and bracing for a flip of her body. As she settled down on her stomach she pushed her arms out in front of her, crossing them and pushing out with the help of her body. There was a thump and her arms hurt a bit, but no movement. Oh well, at least someone might hear her.

”Help!” she screamed and then moved forwards to thump on the door once more. Nothing, as expected. Still, there wasn’t anything else to do really so Sam kept up a steady rhythm; scream, thump, scream, thump. The compartment grew warmer and it was getting harder and harder to breathe. Sweat had broken out on her body and her throat and arms hurt. Her chest was starting to hurt too and she knew there wasn’t much time left now.

Forcing all thoughts, all emotions out of her head, she only concentrated on her movement and sound. Tears started to flow, her head was pounding and her lungs protested. Thump, scream, thump. Redness and lightning under her eyelids, pain all around. One more lunge and then she just couldn’t move any longer, couldn’t scream, couldn’t breathe. Everything burned and after an eternity of pain, peace finally claimed her.

She woke up with a painful gasp for air, feeling her whole body shudder as the much need oxygen was pulled down into her lungs. How the hell am I alive? Feeling cloth surrounding her instead of those horrible metal walls of the freezer Sam nearly panicked again, but opening her eyes she saw a dim light above her, obscured by white cotton. Her back was once again lying on a cold, metal slab, but this time she was apparently out in the morgue.

As fast as her aching body could move Sam had removed the sheet from her face and was off the table and trying to stand on wobbly legs. Feeling another shudder through her body she forced herself not to faint as her head started to spin. A shaking hand came down to steady her against the metal table and she took a few controlled breaths. Easy now, easy.

After a minute or so of calm breathing and centering of her mind Sam wound the white sheet around her body and looked down at her feet. Huh. Good thing I didn’t cut myself on that. Seating herself on the table once more she carefully raised her left leg and plucked off the ID-tag hanging off her big toe.

Tyvärr hittade jag bara en tysk trailer, men serien är alltså på engelska.


IMDB: Whitechapel

Whitechapel är en miniserie i tre delar som följer Inspektör Chandler och hans team i jakten på en mördare. Men det är inte vilken mördare som helst. Den här personen - eller är det personerna? - försöker återskapa Jack the Rippers skräckvälde i Victorianska London. Inte blir saken lättare av att det är Chandlers första mordundersökning. Han är chefernas gunstling och på väg till stordåd, men först måste han fånga en seriemördare. Och lyckas få resten av polisstyrkan att inse att han faktiskt vet vad han håller på med. Eller gör han det?

Recension

Jag har till min skam bara hunnit se ett av de tre avsnitten. Som så många brittiska deckare präglas Whitechapel av utmärkt skådespeleri, en stundtals obehaglig stämning och en kittlande who-dun-it dramatik. Om du gillar brittiska deckare kommer du gilla det här. Om du gillar thrillers med seriemördare kommer du gilla det här. Och om du tycker det är spännande med legenden om Jack the Ripper - ja då kommer du definitivt att gilla det här.

Serien har också en andra säsong som behandlar en annan mördarlegend och den trailern är på engelska.

Meat Loaf - It's All Coming Back To Me Now
Uploaded by EMI_Music. - Explore more music videos.

Det här är min favoritlåt av Meatloaf och musikvideon är härligt spöklik.

Poe
Haunted / Haunted

En låt som hemsöker en, med en smittande melodi och en creepy feeling, speciellt i slutet.

Bästa citat "Come here. No, I won't say please. One look at the ghost before I'm gonna make it leave."

Spotify: Haunted

MySpace:

Den 31:a oktober är det Halloween. Det är det gamla keltiska och därför också det wiccanska nyåret. Det sägs att på All Hallow's Eve så är slöjan mellan vår värld och andra världar som tunnast. Det är de dödas dag, då demoner, häxor, spöken och annat oknytt härjar bland de levande. Enligt tradition ska man klä ut sig under Halloween och på så sätt lura andarna att man är en av dem.

Samhain är en av mina favorithögtider och därför tänkte jag ha Halloween-tema här på bloggen. Från och med idag, till och med söndag blir det skräck, magi och spöken för hela slanten. Dikter, historier, bilder, musiktips, filmtips och annat skoj - se till att du kommer förbi ofta så du inte missar något.

Och du! Precis som Kandy tänkte jag under temaveckan lämna golvet fritt för dig som läser. Har du något du vill dela med dig av som är Halloween-värdigt? En bild, en berättelse? Maila till mig! Om jag tycker att det passar lägger jag upp det på bloggen och länkar till dig.

Ha det bäst och låt inte spökena ta dig!

PS. Har du sett fladdermössen på min header? Om inte kanske du måste ladda om fönstret.

Här är alla bilderna som jag har lagt upp till Metro Photo Challenge. Eftersom jag fortfarande är hos morbror och jag kom på igår att det var sista dagen att lämna in så blir det bara såna bilder som jag hade liggande på datorn. Men det funkar ju det med. Årets teman var Emotions, My Favourite Spot och Everyday Travel. Man kunde ladda upp som mest tre bilder till varje tema, så det var det jag gjorde. Om du vill gå in och kika och kommentera på någon av bilderna kan du alltså göra det på mitt galleri. Tyvärr går det bara att rösta på de 30 bidrag som juryn väljer ut, men ni får gärna hålla tummarna så länge. ^o^

Idag blir jag 27. Yup, så gammal är jag. Helt otroligt. Livet ser inte ut riktigt som jag hade föreställt mig det. Ändå är det ganska likt på vissa sätt ändå. Jag lever i en stor stad, har ett par goda vänner, bor i en ganska rymlig lägenhet nära till både centrum och skogen och tillbringar mina dagar med att vara kreativ på olika sätt.

Det enda som fattas är en bra och stadig inkomst och en utgiven bok eller två. Hm, konstigt nog finns och fanns det aldrig med en pojkvän i ekvationen. Det är något som kommer om och när det kommer. Inget jag funderar särskilt mycket över helt enkelt. Kanske är jag lite underlig, men jag har ju så mycket annat som fyller upp min tankevärld.

Jag vill ha tårta. Och ja, jag vet att jag inte fyller år förrän på lördag, men jag vill ha tårta i alla fall. Är det konstigt att gå och äta tårtbuffé själv förresten? Tror jag kanske ska göra det på lördag. Steinbrenner och Nyberg har ju kak-/tårtbuffé under lunchen. Vill ha, ha, ha. Hm, kanske är dags för frukost nu.

Fick för mig att jag skulle lägga in ett videoinlägg och gick därför med i Videofy.me idag. Inlägget ovan filmades i eftermiddags, men jag hade inte riktigt tid att lägga upp det då på grund av min sega anslutning, så det kommer nu istället.

För övrigt begav jag mig såklart till morbror lagom när helevetesovädret bröt ut. Blev våt inpå bara skinnet. När jag äntligen kommit fram i Frölunda matade jag kissen, åt lite själv och sen hoppade jag i en underbart het dusch. Nu sitter jag och myser under täcket i ena TV-stolen medan Felix snarkar belåtet i den andra.