KREATiV -- Text I Foto I Design

Imorgon bitti reser jag till Kiruna. Kvällsmänniska som jag är håller jag nu på att laga middag kl 23:30. Måste vara nere på hållplatsen vid femtiden. Alltså stiga upp kl 4. Ni hänger med vartåt det bangar va? Yes; vaka natten, resa dagen, krascha imorgon kväll. Annars blir det kanske 2-3 timmar sömn och sen är man tröttare och segare än om man inte hade sovit alls. Nå, men det är ju inte första gången detta. Tror mitt vakrekord ligger på närmare 72 timmar.

De sista dagarna innan min hemresa är lite hektiska, men i helg var det i alla fall luciafirande på g. Mötte upp med DubbeLL-flickorna på lördag eftermiddag för en trevlig middag på Greken. Varpå följde en annorlunda Luciashow på Brygghuset. L och nya bekantskapen L dansar båda magdans och hade därför koll på att Lucia Oriental skulle hållas.

Misstänkte att det skulle bli en lång kväll så jag hade bara med mig kompaktkameran. Ångrade mig lite när jag fick se att båda flickorna hade med sig sina system, men, men... Fotade på som en tokig i alla fall. Dock så får ni ursäkta kvalitén på bilderna. Var tvungen att gå upp i ISO 1600 och kompaktkameran tillåter ju inte så många fler avancerade inställningar så det blev något brusigt. ^o^

Ni som inte var på Lucia Oriental missade något kan jag ju säga. Är ni i Gbg nästa Lucia så passa på att gå på detta. Det var mycket mindre publik än dessa dansanta damer förtjänade, en följd av att de bytt lokal jämfört med tidigare år, förmodligen. Dock så var det mycket god stämning och härliga uppträdanden, en speciell eloge förtjänar konferenciärerna som förde med sig mycket värme och humor på scen.

Efter Lucian var vi ju förstås inte riktigt redo för refrängen utan vandrade upp på Avenyn i jakt på ett nattöppet fik. Något som inte är det lättaste att hitta. Vi vandrade ända till Kungsportplatsen innan vi insåg oss besegrade. Gick då tillbaka till Valand och SubWay. Mums var det med macka och trevligt sällskap. Vandrade hem vid tvåtiden och somnade vid tre.

Igår var det familjemys med middag hos morbror och moster. Intog en underbar måltid och ånjöt sedan Luciauppträdandena från Växjö Domkyrka. Riktigt duktiga sångare var det!

Hur var er Lucia?

Som 80-talist har jag sedan länge vant mig vid att allt finns att hitta på nätet. Om inte företaget jag är intresserad av har en hemsida är jag inte längre intresserad av dess varor eller tjänster. Jag bryr mig inte om vad de kan erbjuda för jag blir irriterad över att de inte anstränger sig det minsta för att nå ut till mig som kund. I min värld är nåbarhet A&O. Finns du inte att hitta via Google eller någon annan sökmaskin räknar jag dig och ditt företag som förlegade och bakåtsträvande. Två saker som jag ställer mig helt främmande inför.

Jag har också vant mig vid interaktivitet, att kunna göra min röst hörd. Om inte artikeln jag läser ger en möjlighet att kommentera och vidare diskutera innehållet blir jag väldigt frustrerad. Jag söker med blicken över hela sidytan övertygad om att nog måste det finnas något sätt för mig att kommentera, att dela med mig av min åsikt. De gånger jag märker att - nej, det finns verkligen ingen möjlighet till interaktivitet här, då blir jag mycket besviken. Jag ifrågasätter artikelns legitimitet och jag ifrågasätter skribentens/publikationens respekt för mig som läsare.

Internet är en så integrerad del av mitt vardagsliv att jag blir helt ställd varje gång jag möter någon som knappt vet vad en blogg är för något. När jag träffar en intressant människa eller kommer i kontakt med ett nytt företag är min första instinkt att kolla upp dem på nätet. Att inte ligga i framkanten och sträva uppåt, utåt för bättre information, bättre transparens, bättre kommunikation - det verkar därför som så underligt tänkande för mig. Nog måste väl folk förstå vikten av att hänga med i utvecklingen?

Speciellt reklambyråer, vars jobb det är att promota, att göra det osynliga synligt... Speciellt de måste ju fatta att detta med synlighet på nätet, detta med interaktivitet, det är inte längre ett modefenomen. Det är en del av vårt samhälle, vår moderna kultur. Ibland när jag surfar runt funderar jag lite på sånt. Sen kan jag också bara hoppas att de som vågat sig ut så pass i cyberrymden att de i alla fall har hemsidor, vid något tillfälle också kommer förstå att hemsidor helt gjorda i Flash är Djävulens påfund. Men jag håller inte andan i väntan på det.

Det ekar genom hela lägenheten när jag hamrar. Vibrationerna genom trägolvet känns som ett smärre jordskalv. Jag borde förmodligen ha införskaffat lite smalare spik, men det går an ändå. Tar bara lite längre tid. Idag har jag sågat till och spikat fast långsidorna på min fotobakgrund. Imorgon blir det kortsidorna och diagonalen. Tror i alla fall att det blir en diagonal, har inte riktigt bestämt vad som blir bäst. Vi får se. Har kollat in lite gardiner och så också ute på stan som jag kanske ska införskaffa som bakgrunder sen. Det kan nog bli bra det här.

 

Tittade igenom några skisser som skulle skickas till syrran. En tjänst jag gör henne. Slogs av en blandning av energi och vemod. Jag vill jobba. Tanken på att komma hem från en hård dags arbete fyller mig med längtan: Telefoner som ringer, mail som ska svaras på, förslag som måste skissas och skickas nu, nu, nu! Prat i korridorerna, skämtsam galghumor, lunch på restaurangen runt hörnet, skissa lite fler idéer på en servett... En lugn eftermiddag, bolla idéer, insupa intrikat inspiration från människorna på gatan… Hinna en sväng på stan, komma på en idé mittemellan klänningen och byxorna i provhytten, skissa ned i anteckningsboken, susa visare till nästa affär, komma hem med ett leende på läpparna och glitter i ögonen… Det är lågkonjunktur och jag vet att det är mestadels omöjligt för en nästan neongrön kreatör att komma ut på marknaden. Men drömmen lever. Alltid.

Följ min blogg med bloglovin

Kom på att det kanske var dags att registrera sig där.

Det här är ett utdrag ur Queen of Dreams, en fantasy/science-fiction bok jag jobbar med. Har inte bestämt om det är en prolog, drömsekvens eller något annat trevligt. Det är i alla fall inspiration och en inblick i Drömdrottningens värld ögonblicken innan den förändras för alltid.

---

She lights every candle in her apartment. The small ones cradled by glass, the large ones on pillars and plates. When one match fails she pauses to light another. A table fountain clucks peacefully while low music plays chords that are new, yet ancient. She undresses behind the white ornaments of a folding wall, placing each garment on a stool. Lights flicker in the holes in the wall, dancing on her skin before she hides it again in gentle folds of silk.

Dressed in her robe she walks to the bathroom, humming slightly as she goes. Here, more lights flicker over white and turquoise tiles. She turns on the water, disrobes and enters the spray. The bathroom mirror instantly mists over from the scalding heat of the shower. She hums in contentment as she gradually gets used to the heat. Letting sore muscles and a tired mind be massaged by warmth she washes away the grime of day.

Afore long she turns the heat down and simply stands under the cascading water while imagining that each drop takes with it her thoughts and emotions. Worry leaves her, sorrow leaves her, anger leaves her, even hope and longing. They swirl away in colourful patterns, down the drain and out of her life. She turns the heat down till she almost shivers from the cold, another second and she turns the water off completely. A white bath sheet dries her goose bumped skin before she dresses in her robe once more.

She steps out of the bathroom and walks toward the folding wall. She disrobes and picks up white underwear, white leggings, and a white dress which she quickly puts on without ceremony. Thus clothed she walks to the living room and seats herself in a circle of candles. The flames flicker in acknowledgement and she bows her head. Her eyes lock on the taller candle in front of her and her mind soars.

Del 1 här.
Metros senaste artikel här.

Vad i helvete är det för fel på folk? Lars von Triers produktionsbolag Zentropa har tidigare uppmanat karriärlystna människor att tatuera in företagets logga på baken. Nu i bistra tider tas förnedringen steget längre då människor som är oroliga över sina jobb uppmanas att skaffa tatueringen för att säkra brödfödan. Det finns tydligen ingen gräns von Trier och co. inte är är beredda att kräla över för PR och kacklande skratt i styrelserummet. Deras människoförakt är i par med forna tiders slavägares. Jag förväntar mig att varenda jävel med minsta lilla hyfs i kroppen bojkottar von Trier och Zentropa nu och för all evighet. Det tänker jag göra.

Jag knallar hemåt på natten själv. Det är ca 500 meter skog mellan mig och lägenheterna. Det går en gångväg igenom med elljus. Den brukar jag vandra fram om det inte är så att jag har packning med mig – då tar jag långa vägen. Den är jobbig att gå, men jag tar den lik förbannat för att det är säkrare så. Det skär dock inom mig att behöva ta en omväg bara för att undvika onödigt risktagande. Är så jäkla fel att brottslingar är de som bestämmer hur jag ska leva mitt liv, men så är det.

Jag tar i alla fall inte Taxi hem. Där tar min stolthet emot. Mor vill gärna att jag ska göra det, men det går inte. Jag vägrar lägga ut pengar för att undvika ett jäkla miffo som kanske eller inte väntar på att överfalla mig någonstans i mörkret. Utan packning går jag vägen genom skogen. Jag anser att jag har bättre koll på min omgivning när jag inte släpar på tunga väskar. Det är inte riktigt sant eftersom jag blir tio gånger mer paranoid när jag vet att jag har någon nackdel. Men det är så jag resonerar.

När jag går genom skogen ser jag varje skugga, varje ljuspunkt, hör varje ljud. Från busshållplatsen till dess att jag tagit mig in i min lägenhet och låst dörren efter mig är jag hyperspänd. Minsta lilla förändring i omgivningen ökar adrenalinnivån. Min träning sitter i ryggmärgen; jag vet vad man ska titta efter, vet var man ska slå, vet hur man plockar någon större och starkare. Men jag är ändå rädd. Bara för att man är förberedd betyder det inte att något oväntat inte kan ske.

Att bli överfallen är aldrig en lek. Varje situation har sina egna regler och förutsättningar. Det gäller att veta att vad som helst kan hända. Man får aldrig känna sig säker, tro att man har pejl på läget. Man måste vara hyper, ge sitt yttersta i allt. Tveka inte en sekund, säger pappas röst. Det är bara att slå, sparka, nyp och klös. Plocka den jäveln. I tysthet håller jag med och fortsätter spana i mörkret. Den fan som kommer efter mig, han kommer ångra sig.

Tog en tripp till K-Rauta med morbror och inhandlade diverse material till mina projekt:
Handskar
Spånskiva
Bräder
Sandpapper + handtag
Spackel + spade
Silikon
Lackfärg

Silikon för att täta varenda jävla spricka och springa i lägenheten så inga kryp hittar in nå mer.
Spackel till diverse hål i väggar etc som ska spacklas och sedan målas över.
Lackfärg också till skåpinredningen som ska målas efter att ha silikontätats, men som först måste sandpappras lite så färgen fäster.
Skivan och bräderna ska bli min egengjorda fotobakgrund. Den ska målas vit för att sen kunna användas för sig själv eller med allehanda tygstycken.

Världens bästa morbror fixade med släp och bar grejer som supermannen. Fick också låna från honom hans nya sågar och en sån där spruta till silikontuberna. = My family rocks!

Var också en sväng ned till mitt förråd för första gången. Har inte satt hänglås tidigare så givetvis hade det fyllts upp med bråte. Nåja, behåller det jag vill ha, resten får husvärden ta hand om. Creepy förråd dock, det fanns bara en fungerande glödlampa, förrådet ligger i skyddrummet, längst in, längst bort, bakom ett hörn från dörren sett. Lär inte vara ned dit i onödan.

Ska bli spännande att fixa till i lägenheten lite mer. Tror fotobakgrunden kommer bli jättebra också, den blir 1,22x2,44m och räcker alltså nästan till taket. Sweet!