KREATiV

Igår var det onsdag, gissa vad som händer på onsdagar? Yup, det är skrivcirkel som vanligt. Pratade med mamma innan jag gick hemifrån:

Jag: Det stormar.
Mamma: Ta bussen hem ikväll.
Jag: Vi får se.

Går ut och inser att det är fanimig inte vår än. Givetvis har jag då på mig mina tunnaste byxor eftersom det varit hett som synden i min lägenhet när jag stått och diskat/bakat. Alltför envis är jag såklart för att gå några extra meter för att återvända hem och byta kläder innan jag beger mig ut igen. Sånt är för veklingar.

Träffar söta R utanför mötesrummet, som sin vana trogen glömt koden. Haha, ja det är inte lätt alla dagar. Vi hinner precis ställa i ordning rummet innan fler börjar droppa in. Känns som vi börjar få in lite bättre styrsel på mötena sen jag började skriva upp skrivtider och prompts och så på tavlan. En whiteboard är guld värd alltså.

Tiden flyger iväg med en blandning av babbel, diskussioner och (någorlunda) tyst skrivtid. På skrivtiderna kör vi 15 minuters ordkrig, en kvarleva från Nanowrimo.

Ett ordkrig går helt enkelt till så att man sitter ett visst antal minuter och fokuserar enbart på att skriva. När tiden är ute räknar man ihop sina ord och ropar ut antalet. Sedan kör man en runda när alla får läsa upp något från sin text, vanligtvis den sista meningen.

Ordkrig är ungefär som intervallträning, med andra ord - väldigt effektivt. Får alltid mycket gjort när man kör såna. Inte för tävlingsmomentet, namnet till trots är ordkrig inte en tävling, annat än mot sig själv. Det som är så bra med ordkrig är själva formatet - man har ett mål på 15 minuters skrivtid, ett gemensamt mål som man strävar mot tillsammans, fast var och en med sitt eget projekt.

R är den sista att överge mig och S där vi envist sitter kvar kvällen igenom. Hon ska promenera till Brunnsparken och jag funderar om jag ska sällskapa med henne eller stanna kvar. Fiskar efter sällskap med S som motvilligt går med på att promenera med mig senare.

När klockan närmar sig 'alldeles för sent' börjar vi tappra som är kvar plocka ihop och städa undan. Efter släckning och låsning går vi mot utgången där jag med skräckblandad förtjusning inser att det snöar. På riktigt.  Riktig, vit snö som lägger sig på trottoarerna och stannar där.

S (med resignerad ton): Du vill fortfarande promenera?
Jag: Vi kan väl se hur det känns.

När vi kommer ut medger S att det inte är alltför kallt så vi börjar promenera från Järntorget till Kapellplatsen. Haha, snacka om att vi fick anledning att ångra oss några gånger. Herregud vilket ogint väder alltså. Halt på trottoaren, piskande vind i ansiktet och iskall snö som smälter på pannan.

Vi kämpar oss fram till Kapellplatsen där jag vinkar adjö till tappra S innan jag vandrar vidare upp mot övre Johanneberg. Medan jag stretar uppför Gibraltargatan ringer jag kära mor.

Jag (bistert): Det snöar.
Mamma: Promenerar du?
Jag: Ja.

Kära mor är inte ett dugg förvånad.

Mamma: Är något inte tillräckligt utmanande ser du till att göra det mer utmanande.
Jag: (svarar med en norrländsk inandning)

Man kan väl säga att jag var något kall och blöt när jag kom hem. Dessutom märkte jag att lingonveckan oväntat bestämt sig för att hälsa på. Typiskt.

Idag ligger snön fortfarande kvar. Jag har ont i magen, men behöver egentligen gå och handla. Idag vill jag inte ha saker besvärliga och då blir de givetvis det. Ödesgudarna älskar mig. Nåväl, ska snart baka ute sconesdeg så jag får lite frukost. Färskt bröd gör alltid livet bara lite, lite bättre. :)