KREATiV - Det gröna badlakanet, eller “En serie olyckliga omständigheter”

Det gröna badlakanet, eller “En serie olyckliga omständigheter”

Första året på högskolan i Kalmar beslutade jag mig för att spendera sommaren med att studera språk utomlands. Efter mycket om och men blev det spanska, ett språk jag aldrig någonsin hade provat på. Istället för engelska, som jag ju behärskade ganska bra, istället för franska, som jag inte behärskade lika väl som jag borde.

Alla som känner mig vet att jag och resor inte riktigt går ihop sådär helt hundra. Jag älskar att resa, men resor älskar inte mig om vi säger så. Och min otur förnekade sig inte när jag fick bihåleinflammation strax innan jag skulle åka ner. Var i valet och kvalet om det var bättre att ställa in alltihop, men nu är inte jag den sorten som ger upp i första taget. Om något så gör motgångar mig mer taggad att göra just det jag bestämt mig för.

Febrig, virrig och hög på mediciner vinkade jag adjö efter min korta vistelse hos mor och far i Kiruna för att flyga ned till Stockholm och vidare till Madrid, sedan Malaga.

Stockholm flygplats

Det var första gången jag skulle resa utomlands ensam och jag hade inte koll på något alls. Inte hjälpte det heller att det verkade vara kaos på Arlandas utrikesterminal av någon anledning. Sprang från disk till disk och försökte hitta mitt resebolag. Det jag kommer ihåg mest från den startgropen är min ständigt panikslagna blick på klockan och sen lugnet som infann sig när jag äntligen hittade rätt.

Minns i princip ingenting mellan det att jag visade upp mitt pass för första gången och det att jag satt på flyget. Tror att det fanns en gate däremellan och väntetid, men det är helt blankt.

Flyget till Spanien

Vi åkte med ett typiskt charterplan - trångt och svalt och fullt av fulla människor. Som om inte min feber var nog mådde jag förstås illa eftersom jag lider av åksjuka. Beställde snabbt isvatten som var min räddare i nöden under hela resan. Damen bredvid mig flirtade hejvilt med chartergubbar och hela planet stank av sprit. Ljudnivån ökade förstås allteftersom folk fick mer tillförfriskning. Charterturister på partyhumör alltså, vad kan man säga?

Jag blickade ut över mina medpassagerare och kände sympati för det spanska paret framför mig som gissningsvis var på väg hem och bistert försökte somna till hockeygrabbarnas firande. Fanns dock inte så mycket annat att göra än att försöka slumra lite själv. Vaknade till en sväng när vi passerade över en bergskedja och blev påmind om resan till Turkiet för så många år sedan, efter det slocknade jag igen.

Madrid

Landade på Madrids flygplats sent på kvällen. Hade trott att det skulle vara fullt av folk men gaten verkade ligga i en mer eller mindre övergiven del av flygplatsen och jag kände mig något vilsen. Varför var det så tomt? Vart skulle jag ta vägen? Varför syntes inte mitt plan på datorskärmen? Fick skräckbilden i huvudet av att bli strandsatt på flygplatsen hela natten för att sedan försöka reda ut saker med någon levandes människa på morgonen.

Gick återigen från disk till disk i jakt på information, men givetvis var den som tillhörde mitt flygbolag helt övergiven och givetvis pratade i princip ingen engelska. Hamnade tillslut vid en information där personen med lite god vilja kunde förklara att mitt flyg var försenat och att alla skärmarna var ur funktion. Hon viftade mot en gate och menade att det skulle ordna sig på något sätt om jag bara slog mig ned.

Gick sålunda till den mest troliga gaten och satte mig där. Fler människor hade då börjat vandra omkring och se lite vilsna ut de med. Något som gjorde mig på bättre humör, delat trångmål och så vidare. Efter ett tag satt vi ganska många vid gaten och tillslut öppnade den.

Besättningen pratade i princip bara spanska, något jag misstänkte att jag kanske skulle få vänja mig vid. Vad jag hade hört av folk på nätet så skulle det inte vara några problem att ta sig fram i Spanien om man bara pratade engelska, men antingen hade de bott i Barcelona allihop eller så ljög de.

I vilket fall lyckades jag få klart för mig att planet gick till Malaga. Med det problemet löst var jag istället fri att oroa mig över ifall jag skulle missa min bil från Malaga flygplats när vi blev så sena. Lyckades dock efter lite andningsövningar intyga mig själv att det inte var någon idé att hetsa upp sig över saker jag ändå inte kunde göra något åt.

Flyg till Malaga

Resan gick snabbt, en 50 minuter eller så. Jag var trött. Fundersam. Hur skulle allt fungera i Spanien? Skulle jag trivas? Jag blundade en sväng och nästa gång jag vaknade skulle vi just till att landa.

Malaga flygplats

Förvirrad och trött som jag var kunde jag inte ens minnas hur jag skulle ta mig genom tullen, vilken ingång jag skulle välja och om jag skulle visa passet. Lyckades dock ta mig in på flygplatsen ändå. Vid det laget blev jag inte ens förvånad när det visade sig att den var liten, ödslig och med all information på spanska.

Hittade efter lite letande en kärra till baggaget och ställde mig vid ett av baggagebanden av ren slutledningsförmåga. Och där väntade jag, och väntade lite till. Människorna omkring mig försvann en efter en. Kvar stod jag och två spanska damer. De försökte prata med mig, men jag förstod förstås ingenting. Med lite vilja lyckades vi dock kommunicera ändå och det visade sig att de inte heller hade fått sitt baggage.

De vandrade iväg till en infodisk och kvar stod jag, förvirrad och utmattad. Insåg förstås att inget blev hjälpt av att jag bara stod där så tillsist följde jag efter. I bakhuvudet funderade jag också över den beställda transferbilen. Väntade den fortfarande? Skulle jag behöva få tag på en taxi istället? I infodisken talade de några ord engelska och jag fick gå till ett inhägnat område för att se om min väska hade tagits av tulltjänstemännen. Det hade den förstås inte.

Så jag återvände till infodisken och fick fylla i en rapport. Givetvis visste jag inte vilken adress jag skulle uppge, allt sånt stod ju i mina papper, som var i resväskan. Här lärde jag mig en oerhört viktig läxa om vad man lägger i baggaget och vad man lägger i handväskan. I brist på bättre plan, och så väldigt, väldigt trött, lämnade jag min tunga datorväska i tjänstemännens trygga famn medan jag gick för att leta reda på min chaufför från skolan, om han fortfarande fanns kvar.

Under av alla under så stod chauffören och väntade på mig. Och han pratade engelska, inte bra, men definitivt mer än vad jag pratade spanska. Han hade extra papper åt mig, och nycklar. Därmed fyllde jag i min anmälan, tog min datorväska, tackade tjänstemännen, och vandrade äntligen ut i Spanien tillsammans med min chaufför. Vi förstod inte riktigt varandra alla gånger, men jag fick lite info om staden medan han körde mig till lägenheten.

Spanien

Mina första intryck av Malaga domineras av värmen, fuktigheten och dimman över havet. Trafiken levde sitt egna liv trots den sena timmen och miljoner lampor lyste upp staden. Mina tankar gick till en av hamnstäderna på de grekiska öarna vi hade rest till några år tidigare, men jag mindes inget namn. En söt lukt fyllde luften. Det var otroligt att se palmer igen.

Lägenheten och Pedregalajo

Skolan och min lägenhet låg i förorten Pedregalajo som ligger några kilometer från Malaga centrum. Chaffören tog mina nycklar och släppte in mig genom grinden. Palation var mörk och allt var tyst och lugnt. Nästa dörr, den till farstun, som sedan skulle ge mig och många andra problem, lade jag knappt märke till då för vi mötte någon inifrån som redan öppnat den. Svalka, sten, eko av fotsteg. Vi tog förstås den trånga hissen trots mitt relativt lätta bagage.

På utsidan av lägenhetsdörren fanns en lapp med instruktioner för att öppna låset. Mitt säkerhetstänkande ställde sig frågande till detta, men jag tyckte samtidigt det var roligt att se spår av studenter. Min ledsagare öppnade dörren utan problem. Det var mörkt och tyst med en viss lukt av sopor i luften. Någon hade visst inte varit ut med påsarna.

Chauffören visade mig snabbt till mitt rum och jag stålsatte mig inför skräcksynen jag halvt om halvt var beredd på. Rummet var dock inte lika farligt som jag hade fruktat även om det sett sina bättre dagar. Innan jag hunnit ta in alla intryck ordentligt hade chauffören önskat mig lycka till och försvunnit. Kvar stod jag, ensam med tankar och känslor jag febrilt försökte stänga av.

Sängen var gammal, madrassen smutsig och bucklig. Fönstret ovanför hade inget fönsterglas utan täcktes istället av någon sorts halvöppen metallgardin. Försökte att inte associera till ett fängelse utan istället koncentrera mig på mer praktiska frågor. Som den lätt panikartade insikten att jag inte hade några sängkläder. Som att fundera över var mina lägenhetspolare kunde vara någonstans. Blicken gick till den trasiga lampan som stod på ett rullbord, vidare till sängbordet vid min sida där jag satt på madrassen vars fjädrar sett bättre dagar.

Sängbordet påminde mig om stugan av någon anledning och jag kände ett sting av hemlängtan. Fast besluten att inte bryta ihop ignorerade jag de tankarna och fokuserade istället på garderoben. Den var snidad i mörkt trä, en typisk medelhavsmöbel. Ena dörren stod öppen och hängde lite på sniskan. Jag förstod utan svårighet att den inte skulle gå att stänga. Det såg i vilket fall inte alltför inbjudande ut att hänga mina kläder där. Inte för att jag hade några kläder för tillfället. Jag var mest bara glad över att jag inte sett någon kackerlacka än.

I samma ögonblick som jag tänkte det såg jag den gröna ödlan på min dörr. Den stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka och debatterade hur jag skulle reagera på denna oväntade rumskompis. Å ena sidan skulle såna visst vara bra för att hålla borta spindlar och annat otyg. Å andra sidan kändes det lite olustigt att ha den i samma rum. Funderade på att fånga den med en kastrull eller liknande och föra ut den. Som om den kunde höra mina tankar kilade den lilla krabaten snabb in under garderoben. Ur syn ur sinn.

Gick ut i korridoren där det fanns två dörrar förutom min egen. Kikade försiktigt in och såg ett dubbelrum och ett enkelrum respektive. Insåg snabbt att jag nog dragit nitlotten när det gällde rummen, men det var ju inte annat än väntat. Var bara glad över att mina roomies verkade vara tjejer.

Gick vidare genom korridoren, gummisula över stengolv. Jag kunde ännu inte riktigt komma mig för att ta av mig skorna. Öppnade dörren till badrummet och noterade att det var stenlagt precis som allt annat. Helt okej i renlighet även om det luktade lite unket. Överbelamrat med prylar förstås, men man fick väl den plats man tog sig och hursomhelst hade jag ju själv inga prylar alls för tillfället.

Vidare till ännu en stängd dörr. Där inne luktade det mer unket och lyset fungerade inte. Längst in kunde jag skymta en hög med filtar på golvet. Jag rös och stängde snabbt dörren. Vände mig om och kikade in i köket. Det var litet, mörkt och en aning skrämmande. Fick en vild hemlängtan då. Ingen ugn, ingen frys, fallfärdiga möbler, dåliga resurser, fullt kylskåp och av någon anledning ett helt tomt och tillsynes nytt skafferi.

I köket hittade jag förklaringen till varför det var så tomt i lägenheten i form av en välkomstlapp.

De tre tjejerna jag skulle bo med var alla från Sverige. Lättnaden var dock inte total detta till trots, de var nämligen inte ute på fest som jag trott utan bortresta. De försökte beskriva hur jag skulle göra för att sätta på gasen och få varmvatten och hur jag skulle använda gasspisen. Jag insåg trött att det nog fick bli kallvatten och kallskuret den helgen. Förstod inte mycket av skissen och ville inte riskera att bränna mina ögonbryn eller spränga huset.

Gick vidare till vardagsrummet och drog en djup suck av lättnad. Det såg inte alltför illa ut: Soffa, fåtöljer, torkställ, franska dörrar, vardagsrumsbord med ljus på, stor hylla överbelamrad med tidningar, solkrämstuber och flaskor, läkemedel. Där det borde varit en tv stod dock en mängd vin- och spritflaskor uppradade. Inte direkt min melodi.

Fåtöljerna såg flagnade ut, antog att soffan var i samma skick, men den var övertäckt av ett stort, quiltat överkast. Insåg med lättnad att jag skulle kunna sova där under natten. Kände mig tillräckligt stärkt av den tanken för att våga lämna lägenheten och gå ut för att handla mat.

Klockan var något på midnatt, men jag hade spanat in att det låg en Opencor (tänk Statoil) precis bredvid mitt lägenhetshus och de hade öppet till två. Var mycket tacksam över att jag hade plånboken med mig och färdigväxlade Euro. Ute var det mörkt, vältrafikerat och fuktigt. Jag hörde ljud av folk som festade och pratade. Kom att tänka på att det kanske inte var så väldans säkert att gå ute som ensam tjej mitt i natten, men nöden har ingen lag.

Neonskylten ovanför Opencor lyste upp i natten. Inne var det välbelyst och svalt. Jag handlade på mig det nödvändigaste: Saker att äta och dricka, tandborste, tandkräm, lite annat, och ett illgrönt badlakan som jag planerade att använda som täcke under natten. Återigen så hade nöden ingen lag. Tacksam över att priserna redan stod i Euro räknade jag lätt ihop summan själv och kunde räcka fram rätt papperslapp till kassörskan.

Efter att ha betalat började jag leta rätt på en mynttelefon. Trodde jag det. Den mynttelefon som fanns var trasig och de andra måste man telefonkort till. Spanskt telefonkort såklart, ett sånt som jag inte hade. Gick tillbaka in till affären och bad om ett sådant på min knaggliga spanska som i princip bestod av orden för kort och telefonautomat, vilka jag lärt mig av att skumma igenom texten på telefonautomaten. Min ordbok var ju såklart i baggaget tillsammans med allt annat.

Efter lite om och men visade det sig att telefonkorten inte såldes där, bara såna till mobiltelefoner och jag hade inte alls tillräckligt mycket koll för att veta att det var lika bra att köpa ett sånt. Med andra ord fanns det ingen chans att kontakta mina föräldrar den kvällen så jag resignerade och återvände till min lägenhet. Rättare sagt så försökte jag återvända till min lägenhet. Ödesgudarna var dock inte färdiga med mig än.

Grinden till pation öppnade sig som en dans, det gjorde däremot inte dörren till farstun. Hur jag än vred, vände och lirkade med nyckeln så fungerade den inte. Fruktade att jag skulle behöva ringa på hos en vilt främmande människa för att komma in, mitt i natten. På min icke-existerande spanska. Tanken var inte lockande, men medan jag stod och debatterade med mig själv hur jag skulle lösa problemet öppnades dörren av en tysk kille som var på väg på fest.

Tysken förklarade att låset var lite komplicerat och gjorde x-antal försök till att öppna det med min nyckel. Det funkade såklart inte för givetvis hade jag fått helt fel nyckel. Ett misstag som inte hade uppdagats tidigare under kvällen eftersom just den dörren hade öppnats av en granne. Av alla dörrar. Av alla lås. Man kan väl säga att jag blev något matt av tanken.

Väl hemma i lägenheten plockade jag in mina varor i skåpen och höll beslutsamt tårarna i schack. Jag åt lite, tog fram min bärbara cd-spelare, som vid det läget var min bästa vän på jorden, och gick och lade mig i soffan. I soffan, inte på, den var nämligen så nersutten så jag nästan begravdes mellan dynorna och ryggstödet. Tur att man inte har klaustrofobi.

Med en suck kurade jag ihop mig under mitt illgröna badlakan. Ljudet av biltrafik kändes till det närmaste sällskaplig bakom de oisolerade franska dörrarna och snart somnade jag av ren utmattning. Det som inte dödar härdar. Visst är det så?