Han hade varit fly förbannad i början. Skulle de där idioterna komma och säga åt honom vad han kunde och inte kunde göra, vem han fick och inte fick vara? Deras nedlåtande blickar och spetsiga ord stack i hans hud som nålar. Vare sig han vände ryggen till eller mötte dem öga mot öga kunde han känna hatet och hånet.
Aldrig skulle han bli som dem. Nej, aldrig skulle han bli en av dem. De trodde förmodligen att han sörjde detta faktum. Att han skämdes och grät inombords. Att han skulle göra vad som helst för att få vara en i gänget, för att få höra till. De kunde inte ha mer fel. Han hade insett det nu, accepterat det: Ibland finns det ingen försoning.
Hans passionerade utlägg, hans revanschlystnad och stridslust, de var borta nu. Hade stillnat, stelnat. Nu hatade han dem inte längre. Tyckte bara synd om dem, på ett så där lite avståndstagande vis. Hans ögon brydde sig inte längre om att möta deras. Det fanns ändå inget där att se. De var som tomma blad de där så kallade människorna. Snart skulle de rivas itu.
Allt innehåll, om inte annat framgår, är © Terese Mörtvik.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Innan du kommenterar kan det vara bra att veta några saker.
sv: Ja, men eller hur! Och att matcha telefonen med tröjan så där snyggt! :D Är medveten om att det såg roligt ut, men jag hade faktiskt en jacka på mig då jag sprang haha.
URL: http://brakatarina.se
URL: http://jolline.blogg.se/
URL: http://leeaz.blogg.se/