Det bästa sommarjobbet.
Foto, regn och poesi
En krönika om mitt första jobb som skribent.
Mitt första skrivjobb hade jag när millennieskiftet stod inför dörren. Det var sommar och jag var 16 år. Kiruna firade 100 år som stad och en del av detta firande skulle bestå av två inspirationsdagar under hösten, för att komplimentera Kirunas image som staden som blickar framåt.
Förutom uppfinnare och professionella inspiratörer skulle inspirationsdagarna också innehålla bidrag från kreativa barn och tonåringar, såna som jag. Det var inte så många barn med, bara några osedvanligt smarta kids som gillade att uppfinna. Men vi tonåringar, vi hade dessa inspirationsdagar som mål under hela vårt sommarjobb.
En regnig junimorgon samlades vi i vår, för sommarlovet, övergivna gymnasieskola för en brief över vårt jobb. Uppdraget var lika enkelt som det var utmanande - spendera dessa veckor med att skapa något kreativt. Skriv, fota, uppfinn, gör vad ni vill, men var beredda på att redovisa resultatet i augusti inför barn, skolungdomar, media, politiker och andra intresserade.
Vi fick låna den utrustning vi behövde, inom rimliga gränser. Det här var också mitt första jobb som helt låg på eget ansvar. Våra kontaktpersoner fanns på skolan under dagarna för att svara på frågor, men det var upp till oss ifall vi dök upp eller inte. Nu kanske ni tror att ungdomar + frihet under ansvar = katastrof. Då tror ni fel.
Inte nog med att detta var mitt första skribentjobb och mitt första jobb med flexibla tider, det var också första gången jag såg hur hårt människor kunde jobba med morot istället för piska, med frihet istället för tyglar, och mot ett gemensamt mål. Till och med de killar man direkt såg var typen som kunde ställa till med problem lyckades leverera utan strul.
Och vad gjorde fröken då? Jag tog två av mina intressen: foto och poesi, och skapade ett diktverk som kretsade runt staden. Med en digital Minoltakamera, som fortfarande var något av en nyhet på den tiden, begav jag mig ut och dokumenterade några av Kirunas viktigaste och mest intressanta byggnadsverk. Sedan skrev jag poesi. Och som jag skrev…
Jag skrev på svenska, jag skrev på engelska, jag skrev till och med på min något knaggliga franska. Bilder och texter lade jag sedan in i en egenhändigt hopknåpad PowerPoint-presentation. Tidigare kunde man återfinna detta poesiverk på Kiruna kommuns hemsida, men det är tyvärr nedtaget sedan länge. Jag har kvar en CD-skiva, i någon gömma någonstans.
Det var det roligaste jobb jag någonsin gjort och det roligaste sommarjobb jag någonsin haft. Att få betalt som poet är få förunnat, men då gick det, den gången gick det faktiskt. De veckorna har fortfarande ett rent magiskt skimmer över sig när jag ser tillbaka. Jag fick jobba med det jag älskade och sommaren bestod av dikter, foton, regn och kreativitet - fyra av de bästa sakerna jag vet.
Jag avslutar denna lilla krönika med en av dikterna jag fortfarande kan utantill. Originalet skrev jag på franska så ni får den först, sedan följer översättningen.
Il pleut, le ciel est noir.
Mes mains sont froids,
mais, en moi, mon sang brûle.
Mon coeur bat en silence.
Les battements devenu une mélodie,
une chanson du solitude.
La nuit tombe, mais je sais -
le soleil va retourné.
~
Det regnar, himlen är mörk.
Mina händer är kalla,
men inom mig, brinner mitt blod.
Mitt hjärta slår i tystnaden.
Slagen blir till en melodi,
en ensamhetens sång.
Natten faller, men jag vet
att solen ska återvända.
Mes mains sont froids,
mais, en moi, mon sang brûle.
Mon coeur bat en silence.
Les battements devenu une mélodie,
une chanson du solitude.
La nuit tombe, mais je sais -
le soleil va retourné.
~
Det regnar, himlen är mörk.
Mina händer är kalla,
men inom mig, brinner mitt blod.
Mitt hjärta slår i tystnaden.
Slagen blir till en melodi,
en ensamhetens sång.
Natten faller, men jag vet
att solen ska återvända.
Vackert och imponerande. Vad roligt att få chansen att föra något sådant. Det borde fler ungdomar få pröva. Och som du säger, morot istället för piska. Det skulle göra många gott.