Skrivövning - Förbereda
Vi landar på Kallax efter lunch. Pappa kommer och möter oss på flygplatsen. Jag har försökt förbereda mig mentalt för mötet mellan honom och Timo. Det är första pojkvännen jag tar med mig upp och jag är inte säker på hur det hela kommer fungera. Det visar sig att pappa har bråttom ut på ett jobb och inte riktigt tid för sina vanliga machofasoner. Jag presenterar Timo, de skakar hand och så åker vi. Max tio ord all som allt och de flesta av dem mina.
Pappa släpper av oss vid huset och jag stannar upp ett ögonblick för att uppskatta renoveringsarbetet. Nymålat, en hel veranda har tillkommit, och det nya garaget är färdigt.
“Oj,” säger jag och tittar förvånat på Timo.
“Ja, vadå?” undrar han förvirrat och ser sig omkring.
Det är klart, han har ju inte varit här förut.
“Mycket förändrat,” säger jag och plockar fram nycklarna från väskan. “Ska vi in eller?”
“Om du inte vill sova på gården,” svarar Timo och ler det där tokcharmiga leendet som jag älskar.
Mormors gamla hus är helt annorlunda på insidan med. Nya färger och tapeter, moderna möbler, och pappas alla teknikprylar. Lite trångt, men hemtrevligt. Vi lämpar av väskorna i mellanrummet och går sedan på upptäcktsfärd. Timo förstår inte riktigt varför jag närmast smyger mig fram över golvet, men allt ser så obekant ut nuförtiden. Varje gång jag kommer hem är det något som har ändrats. Det är väldigt få saker kvar som jag känner igen från min barndom och de flesta av dem är böcker. Egentligen vill jag utforska mer, men vi har inte ätit någon lunch.
“Gud, nu kanske man har blivit vuxen tillslut,” säger jag med en suck och slår mig ned på kökssoffan.
Timo kastar mig en tvivlande blick innan han sätter igång kaffebryggaren. Han är ganska huslig av sig.
“Det är nog ingen fara med det,” retas han och börjar plocka in disken. Som vanligt känner jag mig lite irriterad över att han alltid ska vara så ordentlig, men det är bara mitt dåliga samvete. Jag ignorerar spydigheten som vill falla från mina läppar och skrattar istället. Nej, det är nog ingen risk att jag blir vuxen riktigt än.
“Det är jag och Peter Pan,” vollar jag tillbaka. Gammalt skämt.
“Betyder det trekant?” undrar Timo oskyldigt och jag lägger handen över munnen i spelad chock.
“Men, vad du säger. Tänk om min mamma hörde dig prata så.”
Timo skrattar och fortsätter med disken. Jag sitter kvar ett tag i tystnad, men reser mig sen för att sätta på thé och leta fram koppar och kanske något sött.
På eftermiddagen hinner mamma och pappa knappt innanför dörren innan syrran kommer infarande med man, barn och hund i släptåg. Det blir ett något kaosartat hälsande och innan jag riktigt hinner med i svängarna har pappa och Håkan kidnappat Timo till vardagsrummet. Jag blir lite orolig och tittar hjälplöst på min syster som bara ler i mjugg och håller fram nyaste tillskottet i familjen.
“Gå till moster,” säger hon och placerar en mörkhårig liten krabat i famnen på mig. “Hon behöver öva.”
“Det är ingen som behöver öva något,” säger jag bestämt och förbannar rodnaden som stiger till kinderna direkt. Varför måste det alltid handla om familjelyckan? undrar jag uppgivet och tittar ned på Alvin som generöst räcker fram sin tutte åt mig.
“Bah,” gurglar han lyckligt och jag kan inte låta bli och att skratta och snusa honom i håret.
“Babysnusare,” skämtar syrran och himlar med ögonen. “Snart blir moster också mamma,” säger hon bestämt åt lilla Kerstin som tultat fram och nu håller sin mor bestämt i byxbenet. Jag ignorerar gliringen och kastar en sista blick mot dörröppningen till vardagsrummet innan jag vandrar förbi syrran och in i köket. Nåja, jag har ju försökt förbereda Timo ganska väl. Han överlever säkert. Man ska härdas.
Har vi inte alla varit där? Rädda för vad far i huset skall säga eller hitta på.
Oftast ligger rädslan in ens egna tankar och de flesta gångerna går allt bra.
Någonstans runt trettiofem beslöt jag mig för att strunta i vad föräldrar och svärföräldrar sade för det är ju faktiskt inte dem man gifter sig med.
Bra skrivet förresten.