Stressad, vaddårå?
Klockan är efter lunch, jag måste ännu ner på ICA och på stan. Hämta paketet från Haléns, hämta linserna från Specsavers, köpa jordgubbar... Tycker alla dagar går i sån rasande fart. Tiden springer fortare för varje år. När man var liten levde man i nuet och allt gick så långsamt. Nu ser man alltid orosmolnen vid horisont, springar snabbare och snabbare för att hinna med det här man kallar liv. Igår tog jag mig tid att vara social. Spenderade hela eftermiddagen på stan i goda vänners lag och kom inte hem förrän på kvällen. Det var så skönt att bara känna lugnet ett tag, men det var ju så mycket man inte gjorde då. Som de nya webbdesignerna jag har jobbat med. Som allt jag vill och behöver skriva. Som alla bilder jag vill hinna fota och redigera. Som lägenheten som är i desperat (desperat!) behov av en storstädning. Som akrylfärgerna nästan orörda i sina boxar. Som pappren, pennorna, målardukarna... Som pappren och grundfärgen som skulle inhandlas till mitt målande. Som blockflöjterna som ligger ensamma och ospelade i skåpen.
Och då har jag inte räknat upp allt jag vill, ska, och måste hinna med under min tillvaro. Varför ska man behöva sova för? Det är väl onödigt.
Någonstans i mina gömmor har jag en liknande text som jag skrev för en sisådär tio år sedan. Då fanns inga barn och inga karlar i mitt liv, men ändå kände jag av stressen av alla måsten.
Idag är de ännu fler , men av annan sort, och ändå kan jag ibland vara kärringen mot strömmen och bara strunta i alla måsten och bara vara.