Skrivövning - Tufft
Det är tufft att stiga upp på morgonen. Han är en kvällsmänniska i vanliga fall och får bruka ordentligt med självdisciplin för att inte komma sent till jobbet. När han har ett jobb att gå till. Då brukar han till och med komma tidigt vissa dagar. Måste man ändå stiga upp en ohelig tid kan man lika gärna göra det ordentligt. Men har han ingenstans att gå, då blir det värre. Dagarna flyter förbi i ett töcken. Han sitter uppe till på morgonkvisten och surfar på nätet, kanske programmerar lite, kollar en film. Sen stiger han ofta upp mellan tio och elva. Tio går klockradion igång, det har han sett till. Den går i ungefär en timme. Nån gång händer det att han inte stiger upp förrän den har slutat bröla med Rix FM. Då vet han att han måste börja agera.
Det är tufft att ta sig ut också, vissa dagar. Ibland kan det hända att han inte visar näsan utanför dörren förrän det är dags att gå och handla smör, mjölk och andra nödvändigheter. Det känns helt enkelt inte så motiverande. Vart skulle han gå? Allt kostar pengar som han vill göra. Gym-medlemskap, shoppingstråk, krogen - det är inte gratis att leva i storstaden. Visst skulle han kunna gå på en promenad då och då, det skulle han. Ta med sig skissblocket och slå sig ned nånstans, observera livet. Men det är tufft att observera ett liv han inte får ta del av. Lättare att stanna bakom låsta dörrar, observera samhället genom fiberoptik. Jaha, extremisterna bombar igen, nån vinner en meninglös tävling och får ett oproportionerligt pris, världen finns kvar. Fan.
Det är tufft att orka engagera sig. Han försöker ta tag i diverse projekt han inte haft tid med innan. Försöker se det hela i ett positivt ljus - semester är det ju faktiskt. Gaska upp dig grabben! Nu hinner du med en massa saker du inte orkat fullfölja. Men oron sitter alltid som en klump i mellangärdet. Dagarna med a-kassa går försvinnande fort. Varje nej på en jobbansökan knackar bort ännu en bit av hans självkänsla. Det är tufft att samla energi till att fixa med renoveringar, målande och skissteknik. Ibland gör han något gratisjobb bara för att bekräfta att det finns människor som fortfarande vill ha honom. Men det är inte lika roligt att göra saker för enkel tacksamhet när han vet att ingen vill betala något annat. Han gör det ibland i alla fall. Bara för att.
Det är tufft att skriva ansökningar. Varje glättig hälsning och överdrivet energisk yttring gör honom mer och mer bister till sinnes. Visst vet han att det är hårt ute på arbetsmarknaden nu. Jobb som tidigare skulle gått till rookies tas istället av gamla rävar, man måste vara hal som en ål för att komma emellan. Alla försöker hålla sig över ytan. Han är inte ensam. Det är tufft att orka fortsätta satsa ändå. Att våga sticka ut och stå för den han är, även om han CV kanske säger emot ibland. Han fortsätter ändå. Finns inte så mycket annat att göra. Man måste ha ett jobb, det är så det funkar. Man måste vara med. Så han fortsätter stiga upp på morgonen, fortsätter jobba på sina projekt, fortsätter framåt med stadiga eller inte så stadiga steg. Ibland ler han till och med lite grann, av ingen anledning alls.
Det är tufft, men sånt är livet.
Tufft, men sånr är livet. Bra flyt och bra beskrivningar, jag känner "hans" känslor och önskar att jag själv inte sitter i den sitsen om ett halvår. Men jag gillade ändå att läsa den, den berörde.
Svar på din kommentar om semester: Ja, sista meningen är jätteklyschig, jag tänkte inte på det igår dock. Jag får se om jag gör nåt åt det. ;)
Det kommer nog en fortsättning senare, "Johan" är tänkt att vara samma "Johan" som i 'Tunneln' och 'Fredagkväll' fast tidigare.