KREATiV

Jonathan vaknar med jordens baksmälla. Något orättvist eftersom han bara har druckit ett par glas champagne. Huvudet bultar och solen retar hans ögonlock. Han ligger definitivt inte i sängen. Med ögonen stängda känner han efter med händerna vilket underlaget är, sand. Okej, de måste ha stuckit till stranden efter festen. Konstigt att han inte minns, men det är smällar man får ta. Han lyfter upp ena handen till att skugga ansiktet medan han försiktigt öppnar ögonen och kisar upp i skyn. Varför sover han utomhus? Och var fan är resten av gänget?

 

Jonathan smackar med läpparna och grimaserar åt bomullskänslan i munnen. Det här kommer inte bli någon bra dag. Han rullar på sidan med ett stön och sätter sig sedan upp. Huvudet snurrar oroväckande och han sväljer krampaktigt. Aldrig mer, han ska aldrig mer dricka. Han blinkar några gånger och ser sig om. Det är sand överallt, var fan har han hamnat någonstans? Han ställer sig upp och drar händerna genom sina rufsiga, mörka lockar. Dags att klippa sig, tänker han, börjar likna en tjej igen. Solen fortsätter gassa ned på honom utan kommentar.

 

Jonathan spanar med handen över ögonen igen. Han vänder sig sakta i en cirkel och anstränger ögonen till det yttersta för att se något bekant. Det finns inget där. Sanden verkar sträcka sig milsvid i varje riktning. Det här kan inte vara bra. Han lyssnar efter havsvågor, motorvägsljud, något att gå på, men tystnaden lägrar liksom svallvågorna av hetta och lämnar inga svar. Han tittar ned på sin smoking och känner efter i fickorna. Hans plånbok är kvar så tydligen har han inte blivit rånad. Nycklarna är också där. Allt viktigt har han kvar, tyvärr inkluderar inte det en vattenflaska. Eller, jo, fickpluntan har han ju.

 

Han sträcker in högra handen i kavajens innerficka och tar fram silverflaskan. Han skakar den och det skvalpar gott därinne. Den är nästan full. Det måste ha varit bra med sprit på efterfesten om han inte ens har öppnat den sedan sin första och tydligen enda styrketår tidigare på kvällen. Han skruvar av locket och tar en liten klunk. Whiskeyn bränner i halsen och på läpparna, men den sköljer i alla fall bort bomullskänslan. Det är inte vatten dock, bäst att vara försiktig. Han lägger tillbaka pluntan i fickan och ser sig om igen. Bara att välja en riktning då, här kan han inte stanna.

 

Han tittar ned på sin klocka och sedan upp på solen. Han har aldrig varit någon scout, men han vet att det ska gå att använda klockan som en kompass. Klockan tolv är solen i söder. Det är morgon nu, strax efter 8. Solen ligger alltså i öst-syd-öst, eller? Om den går upp i öster måste det väl vara så, va? Jonathan önskar plötsligt att han hade sin gamla idrottslärare där. Visst, han var väl ganska strikt och militärisk, men den gubben visste hur man läste en kompass. Skulle man inte peka visaren mot solen eller nåt? Men, sen då?

 

Han tittar ned på timvisaren och försöker komma ihåg något han läst, något han hört eller sett som kan hjälpa honom. Ingenting. Solen ligger i öst-syd-öst, okej. Gå med solen i ryggen så slipper du i alla fall solsting. Men det är väl alltid troligare att hitta folk i syd än i norr. För övrigt finns det inga öknar i Sverige. Nej, men han är i en öken. Alltså är han inte i Sverige. Jonathan blundar krampaktigt när han inte längre kan ignorera den tanken. Fan. Vad fan är det som pågår?

 

Han försöker återigen koncentrera sig på det omedelbara problemet med att ta ut en färdriktning, men huvudet vill inte vara med. Med en suck inser han att det är dött lopp. Han blänger elakt på solen igen innan han gör helomvändning och börjar gå. Han tar av sig kavajen och knyter den runt midjan. Det är varmt som i helvetet. Någon kommer att få betala dyrt för det här. Om det är ett skämt eller en kidnappning som gått fel spelar ingen roll, någon kommer att få betala. Så fort han bara lyckas ta sig tillbaka till civilisationen.