Skrivövning - Förvirra
Inga fåglar kvittrade. Det var förmodligen ett dåligt tecken. Jag smög så ljudlöst och snabbt jag bara kunde mellan träden. Mossan knarrade lätt, men jag undvek i alla fall de flesta grenarna på marken. Min mage knorrade och jag stelnade till automatiskt. Tystnaden låg liksom dimmans slingor tät över marken. Solen var på väg upp och snart nog skulle fuktigheten som hjälpt till att dölja min framfart under morgonkvisten att överge mig. Jag svalde ned magsyran som ökade på mina oroskänslor med hungerns envetna pockande. Kunde jag inte ta mig ner från fjället innan någon hann i kapp mig skulle hunger vara mitt minsta problem.
Jag var på väg i sydöstlig riktning, mot solen och civilisationen. Förhoppningsvis. Det hade inte varit lätt att navigera under natten. De naturtecken jag kunde var opålitliga, jag hade inte tid att göra en provisorisk kompass och sikten var mycket begränsad. Jag hade försökt urskilja Polstjärnan som de gjorde i gamla tider, men alla satelliter som fyllde himlen förvirrade ögat. Fördelen med att vandra över kalfjället var väl annars att stjärnorna syntes tydligt och månen lyste upp som en mycket blek sol. Nackdelarna var uppenbara; det kunde mina uppskrapade handflator och blåslagna knän vittna om. Under natten hade jag nästan brutit nacken när jag försökt vada i en bäck för att gömma min lukt. Efter bara ett tiotal meter hade jag insett, trött och genomblöt, att det var slöseri med tid. Det var bättre att färdas snabbt än att försöka förvirra mina fångvaktare. De var soldater, de hade nog inga problem att följa mina spår ändå. De hade numren på sin sida.
När jag först rymde hade jag tänkt ta mig längre norrut eftersom det var den minst uppenbara riktningen, problemet var att de hade mankraft och hundar nog att jaga reda på mig där. Förr eller senare. Min största chans låg i att ta mig ner till bebyggt område. Det var inte lika lätt att forsla iväg en ung kvinna mitt på öppen gata som ute i fjällen. Inte i Sverige. Det var inte heller lika lätt att spåra någon där så många människor passerade. Kunde jag dessutom få lift med någon ner till Kiruna eller kanske upp till Riksgränsen, då var min lycka gjord. Jag hade nått trädgränsen någon gång under småtimmarna och var enligt mina beräkningar max en timme från vägen. Nedstigningen var hal och mödosam. Trots morgonkylan var jag dränkt i svett. Allt gjorde ont, men det kunde inte hjälpas. Jag måste fortsätta framåt.