KREATiV -- Text I Foto I Design

Han hade varit fly förbannad i början. Skulle de där idioterna komma och säga åt honom vad han kunde och inte kunde göra, vem han fick och inte fick vara? Deras nedlåtande blickar och spetsiga ord stack i hans hud som nålar. Vare sig han vände ryggen till eller mötte dem öga mot öga kunde han känna hatet och hånet.

Aldrig skulle han bli som dem. Nej, aldrig skulle han bli en av dem. De trodde förmodligen att han sörjde detta faktum. Att han skämdes och grät inombords. Att han skulle göra vad som helst för att få vara en i gänget, för att få höra till. De kunde inte ha mer fel. Han hade insett det nu, accepterat det: Ibland finns det ingen försoning.

Hans passionerade utlägg, hans revanschlystnad och stridslust, de var borta nu. Hade stillnat, stelnat. Nu hatade han dem inte längre. Tyckte bara synd om dem, på ett så där lite avståndstagande vis. Hans ögon brydde sig inte längre om att möta deras. Det fanns ändå inget där att se. De var som tomma blad de där så kallade människorna. Snart skulle de rivas itu.

Mitt första skrivjobb hade jag när millennieskiftet stod inför dörren. Det var sommar och jag var 16 år. Kiruna firade 100 år som stad och en del av detta firande skulle bestå av två inspirationsdagar under hösten, för att komplimentera Kirunas image som staden som blickar framåt.

Förutom uppfinnare och professionella inspiratörer skulle inspirationsdagarna också innehålla bidrag från kreativa barn och tonåringar, såna som jag. Det var inte så många barn med, bara några osedvanligt smarta kids som gillade att uppfinna. Men vi tonåringar, vi hade dessa inspirationsdagar som mål under hela vårt sommarjobb.

En regnig junimorgon samlades vi i vår, för sommarlovet, övergivna gymnasieskola för en brief över vårt jobb. Uppdraget var lika enkelt som det var utmanande - spendera dessa veckor med att skapa något kreativt. Skriv, fota, uppfinn, gör vad ni vill, men var beredda på att redovisa resultatet i augusti inför barn, skolungdomar, media, politiker och andra intresserade.

Vi fick låna den utrustning vi behövde, inom rimliga gränser. Det här var också mitt första jobb som helt låg på eget ansvar. Våra kontaktpersoner fanns på skolan under dagarna för att svara på frågor, men det var upp till oss ifall vi dök upp eller inte. Nu kanske ni tror att ungdomar + frihet under ansvar = katastrof. Då tror ni fel.

Inte nog med att detta var mitt första skribentjobb och mitt första jobb med flexibla tider, det var också första gången jag såg hur hårt människor kunde jobba med morot istället för piska, med frihet istället för tyglar, och mot ett gemensamt mål. Till och med de killar man direkt såg var typen som kunde ställa till med problem lyckades leverera utan strul.

Och vad gjorde fröken då? Jag tog två av mina intressen: foto och poesi, och skapade ett diktverk som kretsade runt staden. Med en digital Minoltakamera, som fortfarande var något av en nyhet på den tiden, begav jag mig ut och dokumenterade några av Kirunas viktigaste och mest intressanta byggnadsverk. Sedan skrev jag poesi. Och som jag skrev…

Jag skrev på svenska, jag skrev på engelska, jag skrev till och med på min något knaggliga franska. Bilder och texter lade jag sedan in i en egenhändigt hopknåpad PowerPoint-presentation. Tidigare kunde man återfinna detta poesiverk på Kiruna kommuns hemsida, men det är tyvärr nedtaget sedan länge. Jag har kvar en CD-skiva, i någon gömma någonstans.

Det var det roligaste jobb jag någonsin gjort och det roligaste sommarjobb jag någonsin haft. Att få betalt som poet är få förunnat, men då gick det, den gången gick det faktiskt. De veckorna har fortfarande ett rent magiskt skimmer över sig när jag ser tillbaka. Jag fick jobba med det jag älskade och sommaren bestod av dikter, foton, regn och kreativitet - fyra av de bästa sakerna jag vet.

Jag avslutar denna lilla krönika med en av dikterna jag fortfarande kan utantill. Originalet skrev jag på franska så ni får den först, sedan följer översättningen.

Senaste paragraf: “Ho, indeed,” the guard said, as he finally slowed his horse down to a running walk and then came to a halt beside her. “Thank the goddess we found you.”

Kommentar: Det går långsamt här på slutet, men det går forfarande och det är det viktiga. Om jag nu bara inte skulle bli så distraherad av allt annat jag skriver på samtidigt. Nåväl, de som läser min fanfic är i alla fall glada och det är ju bra det.

Har tjuvstartat lite med redigering idag. Kände att jag behövde flytta runt lite text bland mina dokument för att få bättre överblick. Nu ska i alla fall all text som faktiskt hör till bok två eller tre ligga någonannanstans än i slutet av mitt grovmanus. Flytten sänkte tyvärr min wordcount med några tusen, men det är okej. Jag kan nog ta igen det i redigeringen om inte annat. Känns som det behöver tillkomma lite beskrivningar här och var i alla fall.

Senaste paragraf: Birdsong filled the air and she startled from her reverie to look up at the sky, where the grey light of pre-dawn was making itself known. She had survived another night.

The Ausen Tree Chronicles, Book One - The Flower and the Sword
Ord skrivna sedan 1:a nov: ~65 000
Ord totalt: ~85 000
Mål för grovmanus: ~90 000
Kvar att skriva: ~5000, tjoho!!

Kommentar: Ett eller två kapitel kvar sedan är grovmanuset klart. Då blir det redigering. Har skrivit lite parallellt på bok två och tre också så jag inte börjar på noll där. För att inte nämna mina små innehållsförteckningar på länder, städer, samhällsuppbyggnad och persongalleri.

Älskar: Mossis vakter och att jag snart är klar med boken.
Hatar: Att slutsträckan känns evighetslång och att redigeringen kommer bli fruktansvärd.

Senaste paragraf: “Oh,” she murmured finally, not sure of what to say, or how to say anything at all. She lifted both hands to her chest, clutching the reins till her fingers hurt. God, preserve him, she thought. Godess, protect him, please?

November månad är NaNoWriMo för alla ute i den internationella skribentvärlden.

National Novel Writing Month: Skriv en roman på 50 000 ord på 30 dagar. För att komma upp i den siffran behöver du en medelhastighet av 1 667 ord per dag, hela November.

Vad får man om man lyckas? Man får äran, man får lite roliga rabatter, och nämnde jag - ÄRAN. Men det allra bästa är känslan av att ha åstadkommit något fantastiskt. Och givetvis den gemenskap som uppstår när folk tuffar fram tillsammans mot ett tillsynes nästan ouppnåeligt mål.

Det är bara några dagar kvar på NaNoWriMo-månaden, men jag har redan vunnit. Igår skrev jag de sista av mina gyllene 50 000 ord. Min räknestapel på NaNoWriMo-sidan har nu ändrats från beundransvärt blått till magnifikt lilaskimmer. Om jag känner mig nöjd? Ni anar inte.

50 000 ord avklarade på 24 dagar. Min roman ligger för närvarande på 75 000 ord totalt. Med 10-20 000 till har jag skrivit färdigt den och kan börja redigera. I vår ska jag kolla på vem som är intresserad av att publicera min vackra skapelse.

Den här lilla novelletten skrev jag när jag bodde på bottenvåningen i ett studentkomplex i Piteå. Och ja, rosorna låg verkligen där. Dåliga minnen fick min fantasi att börja spinna.

Det ligger vita rosor nedanför mitt fönster. Skuggan får dem att se olycksbådande ut. Jag funderar varifrån de kommer, vem som förde hit dem. Tappades de från fönstret ovanför? Slängdes de mot väggen av en besviken älskare som kom vid fel tillfälle?

Jag leker med tanken på att rosorna kanske är från en hemlig beundrare. En liten rysning letar sig fram längs min ryggrad och jag måste tvinga fram ett leende. Det var inte en så underhållande tanke som man hade kunnat tycka. Det finns så många galningar. Tänk om det är en stalker, en förföljare som vill mig illa?

Jag stänger fönstret och drar ned persiennerna igen. En sådan tanke kräver en kopp te. Kamomill? Nej, en vanligt hederlig Yellow Label får det nog bli.

Något slår lätt mot fönsterglaset. Jag vägrar titta dit. Innan solen letat sig fram till den delen av huset håller jag mig borta. Man lär sig av erfarenhet vilka risker som är värda besväret. Rosor kan tinga ett högt pris. Mer än jag villigt betalar.

It had taken a great deal of planning, but I was finally here. More importantly, that raping son of a bitch was finally lying on the ground by my feet, right where he should be. I’d been following him for a while now, mapping his movements like you can be sure he’d mapped mine before that thrice cursed day in July. How do I know? Well, he’s currently stalking a blond little thing who works at the local drugstore. Or well, he was. He won’t be stalking anyone ever again though, I’ve made sure of that.

After having shot him with the tranquilizer it was no trouble at all to get the dirty work done. For a moment as his terrified eyes stared into mine while the toxic worked its magic I felt tempted to torture him a bit. I was going to carve up his body real pretty like after the fact, why not do it while he was still conscious enough to enjoy it? But that wasn’t why I was here and it wasn’t my way so instead I tied him up and went to get everything together.

When I returned he’d closed his eyes completely and as my faculties had returned; I was thankful for that. He may be scum, but still. As silently and swiftly as I had acted during the whole evening I positioned the bucket I’d gotten from his cleaning closet and slit his throat. The excess blood landed in the bucket as planned with only a miniscule amount landing on the plastic bag I’d draped over my face for this part. I removed the plastic bag carefully and waited for the blood to slow. Then I positioned the body at a better angle and cut through the fabric of his tee. Having done this I took one of his brushes and dipped it in the still warm blood. With quick and exact movements I drew a double banishing circle around the body and filled in some appropriate symbols. Then I stepped into the circle and started carving his flesh. The face, the stomach, the hands and after having removed his shoes and socks I also carved symbols into his feet. This was looking like quite the little offering ceremony if I did say so myself. Very nice.

With everything done I went and put on the man’s favorite music. Of course it was one of the classics, what self respecting psycho didn’t listen to Beethoven while contemplating their nefarious crimes? As silently and unobtrusively as I had entered through the window by the fire escape, just as silently did I leave through the front door, locking it behind me. I hadn’t even had to search for the key since it had sat right on top of his kitchen table.

I joined the celebrating people on the streets and threw away the key at the appropriate moment. Going with the flow I soon found myself by the great Halloween fire in the park. In my backpack the plastic bag, the tranquilizer gun and darts and the ritual knife weighed heavily. Staying for a while after my restlessness had set in I then made my way deeper into the small forest and cut at an angle out onto another festive street while intentionally dropping the knife where someone might see it. 5 to 1 it wouldn’t be anywhere near there come morning. The plastic bag with its damning blood I threw in an unattended trashcan fire. Catching a cab to the other side of town I made my way to yet another alley and dumpster where I got rid of the tranquilizer gun. A second cab ride brought me even father away from the scene of the crime and that’s where I got rid of the tranquilizer darts. Two hours and 15 minutes had passed since I left the apartment.

My third cab ride took me to another park with another small forest. I removed my gloves and ninja attire there and stuffed it in my backpack after having taken from it my new costume and a make-up remover cloth. I removed the heavy eye make-up I’d worn as well before putting on my black and red cape, black and red silk mask and fake vampire teeth. Forcing myself to stay out celebrating a while longer I tried to ignore the various sirens that echoed through town. Halloween was a busy night for cops and ambulances. Poor guys, maybe they’d get to the apartment and think they had a serial killer on the lose? Oh well, they should have done their job better from the beginning. Then I wouldn’t have had to.

Sam woke to a nightmare. Dark and cold, stale air and no wind. She was lying on something hard and as she shifted around she noticed equally hard surfaces surrounding her. There wasn’t much moving space at all. A coffin? Taking small, but controlled breaths she tried to calm herself. No, I’m naked. Not an ordinary coffin then. Either abduction or…autopsy. Oh holy fucking shit. I need to get out of here. Get out, get out, get out!!!

Feeling her breath starting to come in short, shallow puffs and her chest constrict painfully Sam forced control back into her mind. No, not panicking. Won’t help. Need to think. Need to get out of here. The door should be at my head. She moved her hands first up over her chest and then up over her head.

Feeling a smooth rectangular surface with no hint of a handle of any kind Sam was ready to freak out completely. Thankfully her long practice of mental control won out and she breathed carefully before moving her hands lower and bracing for a flip of her body. As she settled down on her stomach she pushed her arms out in front of her, crossing them and pushing out with the help of her body. There was a thump and her arms hurt a bit, but no movement. Oh well, at least someone might hear her.

”Help!” she screamed and then moved forwards to thump on the door once more. Nothing, as expected. Still, there wasn’t anything else to do really so Sam kept up a steady rhythm; scream, thump, scream, thump. The compartment grew warmer and it was getting harder and harder to breathe. Sweat had broken out on her body and her throat and arms hurt. Her chest was starting to hurt too and she knew there wasn’t much time left now.

Forcing all thoughts, all emotions out of her head, she only concentrated on her movement and sound. Tears started to flow, her head was pounding and her lungs protested. Thump, scream, thump. Redness and lightning under her eyelids, pain all around. One more lunge and then she just couldn’t move any longer, couldn’t scream, couldn’t breathe. Everything burned and after an eternity of pain, peace finally claimed her.

She woke up with a painful gasp for air, feeling her whole body shudder as the much need oxygen was pulled down into her lungs. How the hell am I alive? Feeling cloth surrounding her instead of those horrible metal walls of the freezer Sam nearly panicked again, but opening her eyes she saw a dim light above her, obscured by white cotton. Her back was once again lying on a cold, metal slab, but this time she was apparently out in the morgue.

As fast as her aching body could move Sam had removed the sheet from her face and was off the table and trying to stand on wobbly legs. Feeling another shudder through her body she forced herself not to faint as her head started to spin. A shaking hand came down to steady her against the metal table and she took a few controlled breaths. Easy now, easy.

After a minute or so of calm breathing and centering of her mind Sam wound the white sheet around her body and looked down at her feet. Huh. Good thing I didn’t cut myself on that. Seating herself on the table once more she carefully raised her left leg and plucked off the ID-tag hanging off her big toe.

Jag älskar att skriva kortnoveller. De är som blad utryckta från livets bok som bara ger en glimt, en liten sinnesbild av hopp, glädje, desperation, ångest, kärlek och ödesmättat hat. Mina kortnoveller behöver ofta inte ha vare sig början eller slut, de bara är nu, närvarande och ursäktslösa.

---

Jag springer, men jag vet inte vart. Det spelar ingen roll. Solen skiner. Det borde regna på mig nu. Jag vill ha stora, kalla droppar. Ett skyfall. Luften känns torr och het i mina lungor. Ögonen bränner. Allt är eld och jag vill inte brinna. Jag vill smälta som is och följa trottoaren ned till kajen, rinna ned i vattnet och vila där.

Solen hånar mig med sin sommaridyll. Jag ser inte människorna runt om mig på gatorna, men jag vet att de är där. Tittar de på mig? De får titta om de vill. Det betyder ingenting. De betyder ingenting. Hans ord ekar i mina öron. Jag hör inget annat.

”Skojar du?” frågar han. ”Nej. Nej, för fan, nej. Alltså, du är jättecool, det är du. Men alltså jag gillar dig inte så. Men, du skojar va? Säg att du skojar.”

Jag svarar inte först. Bara tittar på honom och känner hur lungorna pressas samman. Jag var så säker. Men jag är inte bra på att läsa killar. Människor. Folk. Såna som inte är som jag. Såna som är normala. Det är klart han inte vill ha mig. Vilken jävla loser jag är.

Jag ler lite, fast det känns som mitt ansikte vill spricka mitt itu.
”Med gud, andas. Det var bara en tanke. Det är inte obligatoriskt att säga ja.”

Jag tror min röst låter normal i alla fall. Skämtsam. Kanske lite ansträngd, men det är nog bara jag som märker. Hoppas han inte märker. Han tittar på mig allvarlig och säger ingenting.

”Oookej,” säger jag för att fylla tystnaden. ”Men du. Du kan väl smälta det här lite så hörs vi en annan dag? Jag måste hem nu ändå.” Lögn. Fast inte. Jag kan inte stanna här. Jag vinkar lite och vänder mig om.

”Hej då!” ropar jag käckt och rusar därifrån. Jag springer nästan aldrig om jag inte är sen, men jag måste springa nu. Hör inte om han ger ett svar. Spring, spring, spring. Världen bleknar bort. Jag ser allt som genom en hinna av frostat glas. Is. Det borde vara december.

Jag skriver för närvarande på en roman som är lite som en kors mellan Bridget Jones och James Bond. Nedan kan ni se vad den handlar om. Vad tycker ni?

Det finns undantag till varje regel. En regel jag har är att aldrig kyssas på första dejten. Det var innan jag träffade Marc Holden. För vad gör man när den hotfulle kostymmannen bakom en tror att man är ett förälskat par. Speciellt när samme man har minst en pistol undangömd på kroppen, och hemskt gärna vill skjuta någon, helst Marc. Och mig också, eftersom jag ljugit mig blå om vårt förhållande. Det var min idé till och med.

Uppe på marschhöjd över Europa hamnade Marc i blåsväder med herrn-i-kostymen. Jag tjuvlyssnade som den fina dam jag är och när jag insåg att Marc var i desperat behov efter någon som kunde spela hans fästmö. Well, jag är ett under av godhet och generositet. Det var förstås inte meningen att vi skulle behöva fortsätta låtsas när vi väl landat i Paris, men saker och ting blir sällan som man tänkt sig.

Den här brevnovellen är med i en novelltävling hos Sofia. Jag önskar att brevet jag skrev i verkligheten var lika välformulerat.

Hej,

Tack så hemskt mycket för presentkortet, men det är alldeles för mycket, jag kan inte ta emot det. Du behöver inte köpa grejer åt mig hela tiden vet du. Jag gillar dig ändå. Fast kanske inte som du gillar mig. När jag säger att jag älskar dig så menar jag det som en vän. Det är bara som man skriver, du vet ju hur jag är.

När du skickade rosorna på Valentines trodde och tänkte jag att det var en fin gest. Så som vänner gör ibland. Min familj brukar skicka mig gåvor då. Jag förstod nog inte hur du menade. Eller kanske ville jag inte förstå. Men nu när du har förklarat, sagt att du menar det på riktigt. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Jag älskar dig ju, som en nära vän.

Jag tror inte att man kan bli kär i någon man aldrig har träffat. Och jag vet att det är mitt fel, att vi aldrig har träffats, jag vet att du inte bor så långt bort. Men det är det som är grejen – det trodde jag du hade förstått – jag ville bara ha en brevvän. Inget annat. Bara någon man kan prata med, berätta saker för, utan allt det som följer på att ha en relation i verkliga livet.

Jag är så ledsen för att det blev såhär. Jag borde sagt något tidigare. Varit klarare med hur jag verkligen känner för dig. Det var aldrig min mening att du skulle bli sårad. Förlåt.

Jag älskar dig.
//Din vän.

 

Titeln på en bok.

Som jag kanske skriver någon dag.

Jonathan vaknar med jordens baksmälla. Något orättvist eftersom han bara har druckit ett par glas champagne. Huvudet bultar och solen retar hans ögonlock. Han ligger definitivt inte i sängen. Med ögonen stängda känner han efter med händerna vilket underlaget är, sand. Okej, de måste ha stuckit till stranden efter festen. Konstigt att han inte minns, men det är smällar man får ta. Han lyfter upp ena handen till att skugga ansiktet medan han försiktigt öppnar ögonen och kisar upp i skyn. Varför sover han utomhus? Och var fan är resten av gänget?

Jonathan smackar med läpparna och grimaserar åt bomullskänslan i munnen. Det här kommer inte bli någon bra dag. Han rullar på sidan med ett stön och sätter sig sedan upp. Huvudet snurrar oroväckande och han sväljer krampaktigt. Aldrig mer, han ska aldrig mer dricka. Han blinkar några gånger och ser sig om. Det är sand överallt, var fan har han hamnat någonstans? Han ställer sig upp och drar händerna genom sina rufsiga, mörka lockar. Dags att klippa sig, tänker han, börjar likna en tjej igen. Solen fortsätter gassa ned på honom utan kommentar.

Jonathan spanar med handen över ögonen igen. Han vänder sig sakta i en cirkel och anstränger ögonen till det yttersta för att se något bekant. Det finns inget där. Sanden verkar sträcka sig milsvid i varje riktning. Det här kan inte vara bra. Han lyssnar efter havsvågor, motorvägsljud, något att gå på, men tystnaden lägrar liksom svallvågorna av hetta och lämnar inga svar. Han tittar ned på sin smoking och känner efter i fickorna. Hans plånbok är kvar så tydligen har han inte blivit rånad. Nycklarna är också där. Allt viktigt har han kvar, tyvärr inkluderar inte det en vattenflaska. Eller, jo, fickpluntan har han ju.

Han sträcker in högra handen i kavajens innerficka och tar fram silverflaskan. Han skakar den och det skvalpar gott därinne. Den är nästan full. Det måste ha varit bra med sprit på efterfesten om han inte ens har öppnat den sedan sin första och tydligen enda styrketår tidigare på kvällen. Han skruvar av locket och tar en liten klunk. Whiskeyn bränner i halsen och på läpparna, men den sköljer i alla fall bort bomullskänslan. Det är inte vatten dock, bäst att vara försiktig. Han lägger tillbaka pluntan i fickan och ser sig om igen. Bara att välja en riktning då, här kan han inte stanna.

Han tittar ned på sin klocka och sedan upp på solen. Han har aldrig varit någon scout, men han vet att det ska gå att använda klockan som en kompass. Klockan tolv är solen i söder. Det är morgon nu, strax efter 8. Solen ligger alltså i öst-syd-öst, eller? Om den går upp i öster måste det väl vara så, va? Jonathan önskar plötsligt att han hade sin gamla idrottslärare där. Visst, han var väl ganska strikt och militärisk, men den gubben visste hur man läste en kompass. Skulle man inte peka visaren mot solen eller nåt? Men, sen då?

Han tittar ned på timvisaren och försöker komma ihåg något han läst, något han hört eller sett som kan hjälpa honom. Ingenting. Solen ligger i öst-syd-öst, okej. Gå med solen i ryggen så slipper du i alla fall solsting. Men det är väl alltid troligare att hitta folk i syd än i norr. För övrigt finns det inga öknar i Sverige. Nej, men han är i en öken. Alltså är han inte i Sverige. Jonathan blundar krampaktigt när han inte längre kan ignorera den tanken. Fan. Vad fan är det som pågår?

Han försöker återigen koncentrera sig på det omedelbara problemet med att ta ut en färdriktning, men huvudet vill inte vara med. Med en suck inser han att det är dött lopp. Han blänger elakt på solen igen innan han gör helomvändning och börjar gå. Han tar av sig kavajen och knyter den runt midjan. Det är varmt som i helvetet. Någon kommer att få betala dyrt för det här. Om det är ett skämt eller en kidnappning som gått fel spelar ingen roll, någon kommer att få betala. Så fort han bara lyckas ta sig tillbaka till civilisationen. 

Det är många som tror att arbetslöshet är som att ha semester. Jag har aldrig träffat på någon som tycker så, som faktiskt är arbetslös. Men tydligen är det någon sorts urban myt. Personligen tycker jag arbetslöshet är som att vara arbetslös. Ni vet – alltid på jakt efter något vettigt att sysselsätta sig med, alltid stress över pengar, ständig irritation över sådana universella sanningar som Moment 22 och ”det är alltid lättare att få jobb när man redan har ett jobb”.

 

Faktum är att arbetslöshet är lite som att jobba som frilans. När man just har startat sin verksamhet i alla fall. Alla vill få ut så mycket som möjligt av dig och ge så lite som möjligt tillbaka. Ja, förutom då den lilla detaljen att man inte kan tjäna pengar som deltidsarbetare längre sedan Alliansen kom till makten. Alliansen, smaka på det ordet, det låter som en ansiktslös, aningslös terrormakt från någon gammal science fiction.

 

Så arbetslöshet är inte som semester. Nu när det är sommar känns detta extra klart. Alla andra har sommarlov eller semester. Men inte vi som är arbetslösa. För oss går lunket på som vanligt. Förutom då att det finns ännu färre jobb att söka eftersom alla andra går på semester. Bister verklighet. Men, ändå skiner solen utanför, fåglarna kvittrar och luften är ljum. Kanske kan man kombinera semesterkänslan med arbetslösheten och få ut lite mer av sitt liv?

 

Det är av livet och känslorna som i alla fall jag får min inspiration. Därför har jag bestämt mig för att lämna datorn lite oftare i sommar och bege mig ut i verkligheten. Att insupa så mycket energi från alla semesterglada finkar att jag som genom magi hittar balans i tillvaron igen. Som arbetslös har man alldeles för mycket tid, men tiden går alldeles för snabbt ändå. Jag ska ta min överskottstid och idka semesterkänsla inombords. Om tiden går snabbt måste man leva medan tid är.

 

Den som aldrig går på cirkus halkar sällan på bananskal.

Skrivövning från: Skrivpuff
Skriv om dagen efter.

När jag vaknar ligger du stilla bredvid mig. Det är nästan gryning. Världen där ute är grå. Jag följer dina skuggade linjer med min blick. Allt du är vill jag också vara. Där du är vill jag alltid stanna. Innan solen lockar dig att vakna, vill jag följa med in i dina drömmar. Mina händer vilar under min haka. Jag vill röra dig, men inte ännu. Ju längre jag avstår från att komma dig nära, desto mer ljuvligt är det när du vaknar. Och rör vid mig. Därför väntar jag med trygga andetag. För jag vet att du vaknar snart.

Writing SEO Articles

Keywords: SEO, writing, articles
Keyword density: 1.6
Word count: 500

For some time now SEO writing has been a much sought after quality by many companies. Whether you're a copywriter doing content for a website or a creative writer doing articles (yes the difference really feels miniscule by now); this new concept is one that it would benefit you to learn.

 

So what in the world is SEO writing then?

 

Well, SEO stands for Search Engine Optimization so when you say that you want SEO articles what you mean is that you want articles that have been written specifically for being easily found by search engines on the Internet, such as Google.

 

Google and similar search engines are so called 'crawlers' which means that they regularly search through a large part of the Internet looking for content with 'keywords' that fit the ones people enter in the search area (input field). For example if you have written in your search that you want content related to the words 'fire truck man' the search engine will crawl through the Internet looking for text containing these words. It will then return with the pages that, according to its calculations, best correspond to the keywords you've specified. Here's of course where writing your content according to SEO or making it 'keyword rich' comes into play.

 

In the example above, where someone looks for pages containing the words 'fire truck man', the search engine may return with articles such as 'the man bought a fire truck', 'truck on fire, one man dead' and 'fireman saves kitten'. However, because the search engine always tries to be as helpful as can be it has also listed the pages according to how many times the keywords feature in the writing. It didn't take too long before people caught on to this and that's why everyone and their grandmother want their content and their articles keyword rich these days.

 

Making your writing keyword rich according to SEO is not as hard as it may sound though, so don't worry. What it basically comes down to is a bit of creative insertion of words and a simple mathematical equation. For example you may get an order for SEO articles to a website where the keywords 'love' and 'getting married' are specified as well as a keyword density of 1.6 for all the front page articles. Now what this actually means for say 400 words of writing is that the site wants 'love' and 'getting married' repeated throughout the article a total of 6 times each. Whether or not you get any leeway with this when writing basically depends on how good you are at arguing your point.

 

So what's the equation then? Just multiply the keyword density (divided by a hundred of course) with the total number of words in you writing and whatever number you come up with, that is how many times your keywords should feature in your articles.

 

SEO content here we come!

 

Hon skriver ett brev. Bokstäverna är sirliga och sköra, som bladguld i en gammal bok, fast hennes ord glittrar inte. De är svarta. Utanför skiner solen med vårens hela glättighet. Det är för varmt vid fönstret, men det är här skrivbordet står. Hon fortsätter skriva, hennes hud bränner, ögonen svider. Hon formar varje ord med omsorg. Det ska vara vackert.

Den sista meningen flyter lika smidigt som den första, mer än de i mitten. Ett ord eller två hånar henne med något annat än skönhet. En förhastad båge här, en oförsiktig liknelse där. Hon vill börja om. Önskar att hon kunde, men det är inte så man gör. Hon undertecknar inte. Det är inte den sortens brev.

Som avslutning tittar hon ned på bläcket och följer linjerna noggrant. Hon memorerar varje ord, visualiserar inom sig precis vad hon menar med varje stycke och fras. Det är viktigt att hon vet vad hon har sagt, att formuleringar är klara, svåra att misstolka. Några skönhetsfläckar måste hon tillåta, hon vet att reglerna är sådana. Det betyder inte att hon uppskattar osäkerheten. Fel tolkning eller misstolkning kan få ödesdigra konsekvenser. Det är inte bara att slänga ihop lite fantastik och hoppas på det bästa.

Bokstäverna tycks för ett ögonblick slingra sig som svarta ormar över snö. Hon ryser och viker ihop pappret med omsorg. Två vikningar, på gammalt vis; nedre kanten till mitten, övre kanten så den överlappar nedre.  Hon tar upp tändsticksasken från bordet och plockar fram en sticka. Hon drar den mot plånet med en snabb rörelse. Svavlet antänds på första försöket och hon känner ett litet pirr av upphetsning när elden sprakar till.

Framför henne på bordet står ett blockljus på smidesställning. Hon tänder veken och håller andan medan lågan växer sig stark. Hon lägger ned tändsticksasken och plockar upp en röd lackstav. Hon för lackstavens ena ände in i ljuslågan och rynkar på näsan åt den fräna lukten. Med vänstra handen håller hon brevet platt och trycker sedan ned lackstavens glödande ände rakt på skåran.

Hon placerar lackstaven på smidesljusstaken och plockar upp en liten pentagrammedaljongen istället. Hon trycker den snabbt mot lacket och bränner sig lite på tummen när hon plockar bort den igen. Det gör ingenting, i lacket syns nu formen av en stjärna. Hon blåser ut ljuset och reser sig från bordet. Utanför går solen i moln.

Han rör sig med en tidlös elegans; huvudet högt, axlarna stolta, ryggen rak och modig. Hans blick talar om kvickhet, den gnistrar av livslust från en nyfiken själ. Han är alltid på väg; luften vibrerar där han går. Även när han sitter ner blir rörelse skönjbar för den som vet att läsa öden. Trots det är rösten aldrig hetsig, gesterna är snabba, men som en trollslända är snabb - allt perfekt avvägt mellan rörelse och stillhet. När han talar lyssnar man, när han viskar håller världen andan.

Han tar en klunk kaffe från en anonym cafémugg. Mellan oss står tre tomma bord. Jag viker blicken mot sidan och stirrar inte mer. Klockan är slagen, men jag vet inte för vad. Allt jag vet är att mannen framför mig, rör sig med elegans.

Hon städar bort de hårda orden. Skurar undan minnena av bildliga slag. Snart kommer gästerna. Då får det inte finnas några synliga skavanker, inget som stör i perfektionen. Hon fejar och hon donar; putsar till flagnat självförtroende och glanslösa ögon, som silvret och vinglasen på bordet. Hon tänder ljusen och leker inte med lågorna. Musiken spelar rytmiskt och varmt, ingen kyla här - det är inte gästfritt. Hon kryddar middagen med minnen hon lärt sig att skratta åt, blandar drinkarna med ofällda tårar. Det finns ingen plats för ånger, bara ångande passion. Sist iklär hon sig en feststass av dunbolster och drömmar, sminkar ansiktet med en mask av glädje. Det kommer bli en bra kväll, det satsar hon livet på.