KREATiV -- Text I Foto I Design

Berghs brukar ofta ha ganska roliga arbetsprover som man ska skicka in för eventuell antagning till skolan. Jag hade inga planer på att söka, men lekte lite ändå.

Brief: Skapa en slagkraftig t-shirt, som ökar valdeltagandet bland förstagångsväljare. Du får skapa en serie textbaserade motiv. Minst ett, max fem.

NEWSFLASH

 

 

 

Vi landar på Kallax efter lunch. Pappa kommer och möter oss på flygplatsen. Jag har försökt förbereda mig mentalt för mötet mellan honom och Timo. Det är första pojkvännen jag tar med mig upp och jag är inte säker på hur det hela kommer fungera. Det visar sig att pappa har bråttom ut på ett jobb och inte riktigt tid för sina vanliga machofasoner. Jag presenterar Timo, de skakar hand och så åker vi. Max tio ord all som allt och de flesta av dem mina.

Pappa släpper av oss vid huset och jag stannar upp ett ögonblick för att uppskatta renoveringsarbetet. Nymålat, en hel veranda har tillkommit, och det nya garaget är färdigt.
“Oj,” säger jag och tittar förvånat på Timo.
“Ja, vadå?” undrar han förvirrat och ser sig omkring.
Det är klart, han har ju inte varit här förut.
“Mycket förändrat,” säger jag och plockar fram nycklarna från väskan. “Ska vi in eller?”
“Om du inte vill sova på gården,” svarar Timo och ler det där tokcharmiga leendet som jag älskar.

Mormors gamla hus är helt annorlunda på insidan med. Nya färger och tapeter, moderna möbler, och pappas alla teknikprylar. Lite trångt, men hemtrevligt. Vi lämpar av väskorna i mellanrummet och går sedan på upptäcktsfärd. Timo förstår inte riktigt varför jag närmast smyger mig fram över golvet, men allt ser så obekant ut nuförtiden. Varje gång jag kommer hem är det något som har ändrats. Det är väldigt få saker kvar som jag känner igen från min barndom och de flesta av dem är böcker. Egentligen vill jag utforska mer, men vi har inte ätit någon lunch.

“Gud, nu kanske man har blivit vuxen tillslut,” säger jag med en suck och slår mig ned på kökssoffan.
Timo kastar mig en tvivlande blick innan han sätter igång kaffebryggaren. Han är ganska huslig av sig.
“Det är nog ingen fara med det,” retas han och börjar plocka in disken. Som vanligt känner jag mig lite irriterad över att han alltid ska vara så ordentlig, men det är bara mitt dåliga samvete. Jag ignorerar spydigheten som vill falla från mina läppar och skrattar istället. Nej, det är nog ingen risk att jag blir vuxen riktigt än.
“Det är jag och Peter Pan,” vollar jag tillbaka. Gammalt skämt.
“Betyder det trekant?” undrar Timo oskyldigt och jag lägger handen över munnen i spelad chock.
“Men, vad du säger. Tänk om min mamma hörde dig prata så.”
Timo skrattar och fortsätter med disken. Jag sitter kvar ett tag i tystnad, men reser mig sen för att sätta på thé och leta fram koppar och kanske något sött.

På eftermiddagen hinner mamma och pappa knappt innanför dörren innan syrran kommer infarande med man, barn och hund i släptåg. Det blir ett något kaosartat hälsande och innan jag riktigt hinner med i svängarna har pappa och Håkan kidnappat Timo till vardagsrummet. Jag blir lite orolig och tittar hjälplöst på min syster som bara ler i mjugg och håller fram nyaste tillskottet i familjen.
“Gå till moster,” säger hon och placerar en mörkhårig liten krabat i famnen på mig. “Hon behöver öva.”
“Det är ingen som behöver öva något,” säger jag bestämt och förbannar rodnaden som stiger till kinderna direkt. Varför måste det alltid handla om familjelyckan? undrar jag uppgivet och tittar ned på Alvin som generöst räcker fram sin tutte åt mig.
“Bah,” gurglar han lyckligt och jag kan inte låta bli och att skratta och snusa honom i håret.
“Babysnusare,” skämtar syrran och himlar med ögonen. “Snart blir moster också mamma,” säger hon bestämt åt lilla Kerstin som tultat fram och nu håller sin mor bestämt i byxbenet. Jag ignorerar gliringen och kastar en sista blick mot dörröppningen till vardagsrummet innan jag vandrar förbi syrran och in i köket. Nåja, jag har ju försökt förbereda Timo ganska väl. Han överlever säkert. Man ska härdas.

Han är snygg, Mike. En sån där pretty boy som alla tjejer och bögar dreglar över. Den typen som ser ut som en filmstjärna, beter sig som en rockstjärna, och inte kan stava till konsekvenser. Han är killen i huvudrollen, den som lyckas med konststycket att plocka blombuketten till svärmor från grannens rabatt och fortfarande få en kyss på kinden. Riktigt irriterande är han med. För det är ju inte så att han inte vet om att han är snygg. Hans leende och sugande blick har säkert räddat livet på honom fler gånger än han minns. Fler gånger än han vet om, eller bryr sig om att räkna.  

Det är jävligt svårt att inte låta sig påverkas av en kille med hans utstrålning. Jag gör ett tappert försök i alla fall. Fast det bara är jag som klappar mig själv på ryggen över det. Mike bryr sig inte om att fejka någon sorts professionell hövlighet. Han är i min privata sfär hela tiden. Rör vid mig. Ler charmigt. Tar mig i handen. Jag spelar med såklart. Vi ska ju vara förlovade

På natten är det nästan enklast. Visserligen delar vi säng, men det finns ingen att spela upp våra roller för. Mike är orolig att de har buggat sovrummet, men det har jag tagit hand om:

“Jag sa att jag inte ville ha nå affärstjafs på den här resan, Mike. Du lovade. Nu måste vi vara snälla med Lefleri och vilka de nu är hur mycket som helst och det känns inte direkt som Kärlekens Stad.”
“Älskling, du vet ju att han är en viktig partner här i Europa. Det vore ohövligt att inte vara social när vi är i samma stad och allt. Visst sa jag att jag inte skulle syssla med affärer, men det var ju innan han fick reda på att jag skulle vara här.”
“Hmpfh.”

Sen blev det inget roligt i sängen. Tack gode gud. Problemet är bara att han är så jäkla het och allt det här adrenalinet som konstant pumpar i min kropp skriker åt mig att dra nytta av den prekära situation vi ändå hamnat i. Fast jag är stark. Håller emot. I alla fall än så länge.

Jag plundrar Afars vapenskåp innan jag drar. Minitolvan är tömd och tillbaka i sitt hölster under min kjol. Placerar en Magnum i ländryggen, Smith & Wesson i stöveln. För en terrorist gillade han amerikanskt. Men det var väl det som var grejen. Whatever. Inte mitt problem. Jag lämnar filosoferandet åt politikerna. Själv har jag ett riktigt jobb.

Jag kliver över kroppen i sovrumsöppningen. Går genom korridoren och ut i hallen. På vägen snappar jag upp förstautgåvan av Edgar Allan Poes ‘Raven’. En liten bonus. Ska lämpa av den i min lägenhet när jag får en chans. Jag stannar ett ögonblick vid Brunos kropp där han sitter framåtlutad över vestibulens låga bord. Sticker in handen i hans vänstra byxficka och drar ut en nyckelknippa. Råkar stöta till honom med axeln när jag drar mig tillbaka och han dråsar åt sidan. Lämnar fläckar på det vita sofftyget. Spelar ingen roll hur de hittar honom så jag fortsätter mot dörren.

Ute är det tyst som i graven. Jag ler snett åt mitt dåliga skämt och går till den sista bilen på uppfarten. Den röda Mercedesen glimmar i gårdsbelysningen. För att undgå notis är det ibland lämpligt att dra uppmärksamheten till sig. Varför skulle någon som just fimpat tre män köra iväg i en flådig bil som sticker ut överallt? Det skulle inget proffs göra. Om de inte var som jag. Merschan purrar igång utan strul. Jag kör iväg nedför grusuppfarten och sätter siktet på London. Fy fan vad skönt det ska bli med en dusch.

Liksom andra hemliga agenter, underättelseofficerer och spioner kan jag inte ha mina medaljer på display hemma. Speciellt eftersom jag inte har något hem. Mina Personas har hem, inte jag. Eller jo, jag har ju en lägenhet på gångavstånd från högkvarteret. En svindyr penthouse-lägenhet. Jag tillbringar cirka sex veckor om året där, allt som allt.

Mina medaljer ligger på display i högkvarterets umgängesavdelning. Där vart vi kommer för att slappa efter ett uppdrag, eller efter en av våra obligatoriska samlingar. Låter som college när man säger det så. Det är det inte. Jag och Thomas, den kille jag gjorde grundutbildningen med, brukade tävla om vem som hade mest med skinande metallplåtter i sitt skåp. Platina gav tre poäng, guld två poäng och övriga metaller ett poäng var.

Jag har inte hört från Thomas på åtta månader nu. Jag vet inte var han är. Hans medaljer har i alla fall inte flyttats till minneskorridoren än. Det är ingen som pratar på högkvarteret. Han kan vara undercover, död eller försvunnen. Jag ger det ett år, sen kommer jag börja ställa frågor. Våra uppdrag tar lång tid, men det är sällan som vi missar en sammankomst. Psykologerna gillar inte när vi gör det. Thomas har missat de senaste tre samlingarna. Det är ett jävligt högt nummer.

Inga fåglar kvittrade. Det var förmodligen ett dåligt tecken. Jag smög så ljudlöst och snabbt jag bara kunde mellan träden. Mossan knarrade lätt, men jag undvek i alla fall de flesta grenarna på marken. Min mage knorrade och jag stelnade till automatiskt. Tystnaden låg liksom dimmans slingor tät över marken. Solen var på väg upp och snart nog skulle fuktigheten som hjälpt till att dölja min framfart under morgonkvisten att överge mig. Jag svalde ned magsyran som ökade på mina oroskänslor med hungerns envetna pockande. Kunde jag inte ta mig ner från fjället innan någon hann i kapp mig skulle hunger vara mitt minsta problem.

Jag var på väg i sydöstlig riktning, mot solen och civilisationen. Förhoppningsvis. Det hade inte varit lätt att navigera under natten. De naturtecken jag kunde var opålitliga, jag hade inte tid att göra en provisorisk kompass och sikten var mycket begränsad. Jag hade försökt urskilja Polstjärnan som de gjorde i gamla tider, men alla satelliter som fyllde himlen förvirrade ögat. Fördelen med att vandra över kalfjället var väl annars att stjärnorna syntes tydligt och månen lyste upp som en mycket blek sol. Nackdelarna var uppenbara; det kunde mina uppskrapade handflator och blåslagna knän vittna om. Under natten hade jag nästan brutit nacken när jag försökt vada i en bäck för att gömma min lukt. Efter bara ett tiotal meter hade jag insett, trött och genomblöt, att det var slöseri med tid. Det var bättre att färdas snabbt än att försöka förvirra mina fångvaktare. De var soldater, de hade nog inga problem att följa mina spår ändå. De hade numren på sin sida.

När jag först rymde hade jag tänkt ta mig längre norrut eftersom det var den minst uppenbara riktningen, problemet var att de hade mankraft och hundar nog att jaga reda på mig där. Förr eller senare. Min största chans låg i att ta mig ner till bebyggt område. Det var inte lika lätt att forsla iväg en ung kvinna mitt på öppen gata som ute i fjällen. Inte i Sverige. Det var inte heller lika lätt att spåra någon där så många människor passerade. Kunde jag dessutom få lift med någon ner till Kiruna eller kanske upp till Riksgränsen, då var min lycka gjord. Jag hade nått trädgränsen någon gång under småtimmarna och var enligt mina beräkningar max en timme från vägen. Nedstigningen var hal och mödosam. Trots morgonkylan var jag dränkt i svett. Allt gjorde ont, men det kunde inte hjälpas. Jag måste fortsätta framåt.

Det är tufft att stiga upp på morgonen. Han är en kvällsmänniska i vanliga fall och får bruka ordentligt med självdisciplin för att inte komma sent till jobbet. När han har ett jobb att gå till. Då brukar han till och med komma tidigt vissa dagar. Måste man ändå stiga upp en ohelig tid kan man lika gärna göra det ordentligt. Men har han ingenstans att gå, då blir det värre. Dagarna flyter förbi i ett töcken. Han sitter uppe till på morgonkvisten och surfar på nätet, kanske programmerar lite, kollar en film. Sen stiger han ofta upp mellan tio och elva. Tio går klockradion igång, det har han sett till. Den går i ungefär en timme. Nån gång händer det att han inte stiger upp förrän den har slutat bröla med Rix FM. Då vet han att han måste börja agera.

Det är tufft att ta sig ut också, vissa dagar. Ibland kan det hända att han inte visar näsan utanför dörren förrän det är dags att gå och handla smör, mjölk och andra nödvändigheter. Det känns helt enkelt inte så motiverande. Vart skulle han gå? Allt kostar pengar som han vill göra. Gym-medlemskap, shoppingstråk, krogen - det är inte gratis att leva i storstaden. Visst skulle han kunna gå på en promenad då och då, det skulle han. Ta med sig skissblocket och slå sig ned nånstans, observera livet. Men det är tufft att observera ett liv han inte får ta del av. Lättare att stanna bakom låsta dörrar, observera samhället genom fiberoptik. Jaha, extremisterna bombar igen, nån vinner en meninglös tävling och får ett oproportionerligt pris, världen finns kvar. Fan.

Det är tufft att orka engagera sig. Han försöker ta tag i diverse projekt han inte haft tid med innan. Försöker se det hela i ett positivt ljus - semester är det ju faktiskt. Gaska upp dig grabben! Nu hinner du med en massa saker du inte orkat fullfölja. Men oron sitter alltid som en klump i mellangärdet. Dagarna med a-kassa går försvinnande fort. Varje nej på en jobbansökan knackar bort ännu en bit av hans självkänsla. Det är tufft att samla energi till att fixa med renoveringar, målande och skissteknik. Ibland gör han något gratisjobb bara för att bekräfta att det finns människor som fortfarande vill ha honom. Men det är inte lika roligt att göra saker för enkel tacksamhet när han vet att ingen vill betala något annat. Han gör det ibland i alla fall. Bara för att.

Det är tufft att skriva ansökningar. Varje glättig hälsning och överdrivet energisk yttring gör honom mer och mer bister till sinnes. Visst vet han att det är hårt ute på arbetsmarknaden nu. Jobb som tidigare skulle gått till rookies tas istället av gamla rävar, man måste vara hal som en ål för att komma emellan. Alla försöker hålla sig över ytan. Han är inte ensam. Det är tufft att orka fortsätta satsa ändå. Att våga sticka ut och stå för den han är, även om han CV kanske säger emot ibland. Han fortsätter ändå. Finns inte så mycket annat att göra. Man måste ha ett jobb, det är så det funkar. Man måste vara med. Så han fortsätter stiga upp på morgonen, fortsätter jobba på sina projekt, fortsätter framåt med stadiga eller inte så stadiga steg. Ibland ler han till och med lite grann, av ingen anledning alls.

Det är tufft, men sånt är livet.

"Har du tid fem minuter?"

Hon tittar upp från datorskärmen. I dörröppningen står en man hon sett skymta i korridorerna då och då. Medelålders, klädd casual - kavaj men ingen slips. Han ser aningen tveksam ut. Halvägs över tröskeln, artig.

"Ja, vad tänkte du?" Hon gör en medveten attitydförändring; från intensiv koncentration till välkomnande uppmärksamhet. Hennes ögon spärras upp en aning och antydan av ett leende rör sig på läpparna. Hans axlar sänks lite till svar.

"Det är ett projekt jag ville snacka med dig om. Enligt rykte är det precis i din stil."

Hon höjer på ena ögonbrynet.

"Enligt rykte?"

"Ja."

Hon skrattar lite.

"Låter spännande. Kom in." Handen går automatiskt med en inbjudande gest in i rummet och besöksstolarna. Vilken tur att hon städade bort det sista researchmaterialet i morse. Hon ger tillräckligt intryck av en virrig professor ändå.

*

"Du Frida, har du tid ett ögonblick?"

Handen med bullen stannar halvvägs upp till munnen och hon kastar blicken bakåt mot rösten som talat. Det är marknadschefen. Vad kan han vilja då? Det har varit en stressig morgon och hon vill hemskt gärna få i sig en bulle eller två innan gamarna slukar resten.

"Du kan väl käka och snacka samtidigt? Det är lite brådis." Han ler ursäktande och gestikulerar mot dörren.
Hon plockar upp sin andra bulle och tar ett stadigt tag om sin thémugg.

"Lead the way," säger hon och reser sig upp. De går i korridoren i ett inte alltför hetsigt tempo så hon lyckas mumsa på sin ena bulle i lugn och ro medan han presenterar det nya projektet.

"Det har varit lite svårt att få avdelningschefen till videokonferens så det blev lite hastigt och lustigt nu innan vi egentligen var färdiga med planeringen. Så jag tänkte att du brukar ju vara ganska kvick ... "

"Finns de något material att titta i under mötet?"

"Yes, allt är inne i konferensrummet. Det är bara att kila in så kommer jag tillbaka när jag har samlat ihop gänget. Om han kommer online innan vi är tillbaka så är det ju bara att köra kallprat."

"Um, okej." Hon blinkar förvånat mot hans lite stressade blick innan han fortsätter bortåt och hon går in i konferensrummet.

*

"Frida, Frida, Frida. Precis den jag ville snacka med." Kalle vinkar ivrigt mot henne innan han fortsätter tala i vad hon antar är telefonen. Svårt att veta med öronsnäckor, men de flesta människor brukar få ett lite vakant uttryck i ögonen medans de talar.

"Yes, det går jättebra. Vi skickar Frida. Hon är super med sista-minuten-grejer. Om de kan Fed-Exa materialet till Arlanda så hon har det innan take-off är det jättebra bara. Eller hur Frida?"

Hon nickar förvirrat till svar medan hon försöker lista ut vad det är han snackar om. Arlanda? Inte visste hon att hon skulle någonstans.

"Nej, nej, det är inga problem alls. Klart de vill träffa nån personligen innan de bestämmer sig. Jag skulle jättegärna åka, men du vet ju ... Ja precis."

Frida står kvar där hon är och försöker låta bli att trampa otåligt i mattan. Hennes ögon letar sig över bekanta reklamaffischer och konstverk som pryder kontorsväggarna.

"Du har pass va?"

Hon tittar på Kalle igen och funderar om han inser att han faktiskt inte har frågat om hon ens vill åka nånstans. Fast det är klart, hon brukar ju hänga på det mesta.

"Hallå! Frida, har du pass?" Kalle viftar med handen igen och hon blinkar in ögonen i fokus.

"Yes, använder det som ID-kort. Vad gäller det?"

"Det är lite snack med en klient i New York. Nån från huvudkontoret måste åka dit och vara 'tillgänglig i person' som de uttryckte det." Hans blick vandrar vidare mot kontorsingången.

"Va? Ja, för fan. Det glömde jag." Han skrattar lite generat och för ena handen bakom nacken. "Du Frida, visst vill du åka till New York va? Det är ganska sista minuten, planet går ikväll, men det vore verkligen jätteschysst och du hinner säkert gå och shoppa en dag i alla fall."

"Ja, det kan jag väl göra. Men måste man inte ha visum och ta sprutor och så?"

Kalle rynkar på ögonbrynen.

"Hur gör vi med sprutor och visum och så? Finemang, då säger vi det. Jag måste snacka med Frida nu innan hon trampar hål i mattan, eller sliter av mig öronsnäckan eller nåt." Han skrattar. "Alla tiders. Vi ses. Hej."

Att stänga dörrar kan ibland vara svårare än att öppna dem. Fråga vem som helst som någonsin avslutat ett förhållande, sagt upp bekantskapen med en vän, sagt upp sig från jobbet, flyttat, eller vad som helst som kräver att man stänger dörren om det gamla och öppnar dörren till det nya. Ju fler dörrar man försöker ha öppna samtidigt desto mer vill de stänga sig. Ibland gäller det för dig att vara först med att stänga en dörr innan någon annan gör det åt dig. Det är inte alltid så lätt att välja då - vilken dörr man vill lämna öppen, vilken man vågar lämna öppen och vilken man näns stänga.

Ibland är det omständigheterna som stänger en dörr, eller två, eller flera. Det kan kännas sorgligt att tvingas lämna det som var; hopp, drömmar, möjligheter. Om valet inte var ditt eget kan det också kännas bittert. Men det kan vara befriande ändå. En stängd dörr lämnar kanske outforskade möjligheter bakom sig, men också allt det strul, alla obekväma val och konsekvenser som du har mött eller skulle kunna möta. För att lämna det förflutna bakom sig måste man stänga dörren dit och blicka framåt. Då känner du inte spökena som vandrar bakom din rygg.

En del dörrar, när de väl stängts, kan aldrig öppnas igen. Oavsett om du bankar huvudet blodigt mot dem eller bönar och ber så förblir de stängda ändå. En del dörrar går att lirka upp med lite envishet, andra om man brukar en viss mängd våld. Ibland räcker det med ett vänligt ord för att öppna en dörr som både låsts och barrikaderats. Någon gång under en blå måne kan dörrar du stängt sprängas vidöppna av förändringens vind som blåser genom ditt liv. Då vill man gärna hålla hårt i dörrkarmen, men ibland är det bra att släppa taget med. Det är svårt det där.

Ångrar du någon av dina stängda dörrar? Eller minns du kanske lättnaden när du stängde en speciell dörr bakom dig? Berätta gärna för mig, eller skriv av dig på din blogg och länka. Enquiring minds want to know.

Att öppna dörrar är svårt. Det gäller att kila in foten och vara envis. Blåslagen och desillusionerad kanske man sedan får nobben ändå, men det gäller att inte tappa gnistan. Mister du en står dig tusen åter, säger de. Ibland får man knacka försynt, ibland klanka med skrämmande dörrknackare, ibland ringa på klockor tills någon blir utom sig av raseri och öppnar för att ge en på moppo. Ibland får man sparka in dörrarna, när ingen vill svara, när ingen bryr sig och ingen vill ha en med. Oavsett hur man öppnar dörrjäveln gäller det sen att sköta snacket. Rapp i käften - det måste man vara. Sen om man ska vara försynt eller kaxig, det kan vara ett litet aber att avgöra.

Ibland är det en silverskimrande matrona som öppnar dörren; en som slog sig fram när män var män och kvinnor hade något att bevisa. Då gäller det att visa tacksamhet, fast inte vara fjåpig, visa att man kan - fast inte för mycket. Kanske är det en äldre gentleman som öppnar dörren, en som har sett allt, vet allt, och inte är imponerad. Då får man passa sig lite. Antingen börjar han tackla av och orkar inte engagera sig och då är man fast, kommer ingenstans, eller så kräver han minst ett åttonde underverk levererat senast igår för att du ska gå vidare. Det är sådär med män.

Yngre män är sju resor värre. Då gäller det att vara smidig och på hugget. Måste visa att man kan vara en av grabbarna, fast ändå en tjej, en tjej med humor och värme. Gärna snygg också, det är bra, lite flashig, men inte alltför framåt, då kanske man tar upp för mycket plats sen, det gillas inte. Ett fåtal gånger öppnas dörrarna av andra tjejer. Det kan vara tacksamt, ifall man lyckas platsa i kompisauran, gör man inte det blir det värre. Många tjejer i maktposition ser andra som konkurrenter. Ska du in genom dörren? Du kanske lyckas armbåga dig fram för långt då? Hamnar före i kön. Kön till vad? Könets rättfärdigande... who knows these things?

Allt jag säger är - man måste passa sig. Det gäller inte bara att öppna dörrar, sen måste man lyckas ta sig förbi dörrvakten också, och undvika bouncern - han jobbar oftast på ekonomi. Det är fan inte konstigt att man försöker sig på fönstren istället.

Det här är ett utdrag ur Queen of Dreams, en fantasy/science-fiction bok jag jobbar med. Har inte bestämt om det är en prolog, drömsekvens eller något annat trevligt. Det är i alla fall inspiration och en inblick i Drömdrottningens värld ögonblicken innan den förändras för alltid.

---

She lights every candle in her apartment. The small ones cradled by glass, the large ones on pillars and plates. When one match fails she pauses to light another. A table fountain clucks peacefully while low music plays chords that are new, yet ancient. She undresses behind the white ornaments of a folding wall, placing each garment on a stool. Lights flicker in the holes in the wall, dancing on her skin before she hides it again in gentle folds of silk.

Dressed in her robe she walks to the bathroom, humming slightly as she goes. Here, more lights flicker over white and turquoise tiles. She turns on the water, disrobes and enters the spray. The bathroom mirror instantly mists over from the scalding heat of the shower. She hums in contentment as she gradually gets used to the heat. Letting sore muscles and a tired mind be massaged by warmth she washes away the grime of day.

Afore long she turns the heat down and simply stands under the cascading water while imagining that each drop takes with it her thoughts and emotions. Worry leaves her, sorrow leaves her, anger leaves her, even hope and longing. They swirl away in colourful patterns, down the drain and out of her life. She turns the heat down till she almost shivers from the cold, another second and she turns the water off completely. A white bath sheet dries her goose bumped skin before she dresses in her robe once more.

She steps out of the bathroom and walks toward the folding wall. She disrobes and picks up white underwear, white leggings, and a white dress which she quickly puts on without ceremony. Thus clothed she walks to the living room and seats herself in a circle of candles. The flames flicker in acknowledgement and she bows her head. Her eyes lock on the taller candle in front of her and her mind soars.

Jag knallar hemåt på natten själv. Det är ca 500 meter skog mellan mig och lägenheterna. Det går en gångväg igenom med elljus. Den brukar jag vandra fram om det inte är så att jag har packning med mig – då tar jag långa vägen. Den är jobbig att gå, men jag tar den lik förbannat för att det är säkrare så. Det skär dock inom mig att behöva ta en omväg bara för att undvika onödigt risktagande. Är så jäkla fel att brottslingar är de som bestämmer hur jag ska leva mitt liv, men så är det.

Jag tar i alla fall inte Taxi hem. Där tar min stolthet emot. Mor vill gärna att jag ska göra det, men det går inte. Jag vägrar lägga ut pengar för att undvika ett jäkla miffo som kanske eller inte väntar på att överfalla mig någonstans i mörkret. Utan packning går jag vägen genom skogen. Jag anser att jag har bättre koll på min omgivning när jag inte släpar på tunga väskar. Det är inte riktigt sant eftersom jag blir tio gånger mer paranoid när jag vet att jag har någon nackdel. Men det är så jag resonerar.

När jag går genom skogen ser jag varje skugga, varje ljuspunkt, hör varje ljud. Från busshållplatsen till dess att jag tagit mig in i min lägenhet och låst dörren efter mig är jag hyperspänd. Minsta lilla förändring i omgivningen ökar adrenalinnivån. Min träning sitter i ryggmärgen; jag vet vad man ska titta efter, vet var man ska slå, vet hur man plockar någon större och starkare. Men jag är ändå rädd. Bara för att man är förberedd betyder det inte att något oväntat inte kan ske.

Att bli överfallen är aldrig en lek. Varje situation har sina egna regler och förutsättningar. Det gäller att veta att vad som helst kan hända. Man får aldrig känna sig säker, tro att man har pejl på läget. Man måste vara hyper, ge sitt yttersta i allt. Tveka inte en sekund, säger pappas röst. Det är bara att slå, sparka, nyp och klös. Plocka den jäveln. I tysthet håller jag med och fortsätter spana i mörkret. Den fan som kommer efter mig, han kommer ångra sig.

Imorse var vattnet avstängt. Eller fluktuerande som det kanske kan kallas. Jag hade lyckats förtränga det på något vis. Men, det fanns tillräckligt för att borsta tänderna, skvätta vatten i ögonen och spola på toaletten. Det vill säga egentligen så har jag inte så mycket att klaga över, men det är en principsak. Om vad är jag inte säker på. Jag gillar bara inte att någon bekvämlighet tas bort när jag är i stan. Bortskämt, men så är det.

Så jag skippade duschen, frukosten och drog på mig en blandning mellan nya kläder och sånt som definitivt borde i tvätten. Jag ska ha tvättstuga, så fort jag rensat avloppet. Promise. Jag har ju tvättmaskin hemma förstår ni. Och har därför vant mig av vid såna saker som att boka tvättstuga. Däremot måste man istället rensa avloppet oftare. Vilket leder mig osökt till tanken att det kanske är dags att omvärdera tvättstugan. Trots allt.

Efter att ha packat ihop mina biblioteksböcker tog jag spårvagnen ned till stan. På väg från Valand fick jag syn på den lilla Lindexbutiken vid avenyn och kom på att jag skulle kolla efter syrrans byxor. Stackarn bor ju uppe i Kiruna och de har inte mycket till shopping där uppe. Det är svårt att hitta kläder och hittar man något fint finns det bergis inte i rätt storlek. Det blir utplockat snabbt förstår ni. Därför är det tur för syrran att hon har mig här i storstan.

Vandrade in på Lindex utan särskilt stora förhoppningar om att hitta de specifika byxorna som syrran suktat efter i veckor. Jag har varit på ett par andra butiker med såklart. Döm av min förvåning när jag faktiskt hittade inte ett, men två par av byxorna, i rätt storlek. Gick direkt till kassan utan att passera gå. Nja, okej så jag kanske fingrade lite på en scarf i förbifarten, men jag är faktiskt ingen shopaholic och stod emot frestelsen. Fast den var jättefin.

I alla fall så visade det sig att butikens kortavläsare var ovän med banken så jag var tvungen att lämna byxorna och springa över gatan för att hämta kontanter. Egentligen ska man alltid ha några hundralappar i plånboken för säkerhets skull, men jag tycker om mina kort. Det är mycket mer hygieniskt och så slipper man trilskas med växel framme i kön sen. Tillslut lyckades jag inhandla byxorna och ringde ett triumfsamtal till syrran. Hon blev alldeles salig.

Jag är världens bästa lillasyster, bara så ni vet.

Efter min goda gärning för dagen gled jag in på biblioteket och lämnade in alla mina böcker. En dag tidigt. Förstå vad duktig jag är. Egentligen skulle jag inte låna någonting eftersom jag visste att jag skulle handla sen, men var tvungen att ta mig en titt för säkerhets skull. Man kanske bara skulle låna en pocket eller nåt. Det blev en pocket, och några inbundna böcker. Faktiskt blev det en hel påse full, men kunskap väger ju ingenting. Och inte chick lit heller.

På väg till affären gick jag in på Seven Eleven och köade mig fram till en trekantsmacka och en brownie. Jag räknade på saken och insåg att jag faktiskt tjänade på att köpa en längd istället för en enkel bit. Mitt nya, ekonomiska jag såg det hela som win-win och tillsammans med min mensiga, hungriga mage gjorde vi slag i saken. Helt plötsligt bar jag på tre påsar innan jag ens hunnit till affären. Jag som skulle köpa både mjöl och mjölk.

Coop Konsum på Avenyn är en jättefräsch butik. Dyr också, men jag handlar ju faktiskt inte där så ofta så det gör ont. Ett svagt ögonblick funderade jag på att inhandla Ben & Jerry till frukost, men då sa jag till mig själv på skarpen. Istället blev det bara sånt nyttigt jag hade tänkt att handla; mjöl, smör, mjölk, bröd, en dricka (titta inte sådär, det var till mackan). Ja, och så slank det ned några chokladbitar av bara farten vid kassan. Mensens fel. Fan också.

Nu var det ganska tungt att bära, men som tur var är det bara några meter till min hållplats från Coop. Till min förskräckelse såg jag att det var nästan fullt på bussen, men jag lyckades springa till en annan dörr och faktiskt sno till mig en sittplats. Ja, två då, jag var ju tvungen att ha mina påsar nånstans. Slog en signal till mamma nu när det ändå var lunchtid. Pratade lite om vilken bra lillasyster jag är, och om resan till Narvik. Ska dit och fota nästa vecka. 

Det tar bara en kvart från stan till min hållplats så jag och mamma hann inte riktigt prata färdigt. Vi fortsatta en stund efter att jag stigit av, men det är faktiskt nästan omöjligt att bära flera tunga påsar och prata i telefon samtidigt. Jag vet inte vart jag lagt min handsfree. Måste söka den sen. Eller, jag hittar den nog när jag städat lägenheten. I alla fall sa jag adjö till min kära mor och stretade hem i höstsolen. Jäkla sol, varmt som katten var det.

Vid det laget som jag var framme vid min lägenhet var jag dyngblöt i svett. Det blev av med kläderna och på med klänning. En väldigt rosa klänning. Min inre stylist rynkade lite på ögonbrynen åt att bära en illrosa klänning mitt på dan när löven har börjat fall ute. Det var synd för henne det för jag råkar gilla min rosa klänning jättemycket. Den är fin, rosa och skön. Nämnde jag rosa? För det är min favoritfärg. Jag blir glad av den och glädje är viktigt.

Sådetså.

Jag plockade upp varorna från affären och slog på tekokaren. Munnen vattnades med tanken på min underbara trekantsmacka. Ögonen vandrade lite snabbt över disken innan jag resolut gick för att sätta på datorn. Det hade ju faktiskt inte gått att diska i morse i alla fall. Ögnade igenom några mail och hällde på te i en mysig kopp jag köpte jättebilligt på ett lågprisvaruhus förra året. Faktiskt var den en del av en servis. Ekonomiskt och smart.

Sen satte jag mig äntligen och njöt av min macka, och en browniebit. Ute började solen gå i moln och några löv singlade till marken. Jag huttrade till och drog en tröja över mig innan jag surfade in på Youtube för att kolla på en av mina favoritsåpor. Hösten är ganska mysig ändå.

Varför är det så svårt att sätta sig ned och skriva? Allvarligt. Just nu håller jag på med en äventyrsroman. Jag vet att den är bra skriven. Jag vet att karaktären är super. Jag vet att bakgrundshistorien håller. Jag har en plot som är bekant, men ändå ny. Framför allt har jag fått en massa positiv feedback från såna som läst de första sidorna:

Jag skulle köpa den direkt.

Var såld på första meningen.

Säg till när den finns i affären.

Skriv ditt cover letter på en gång.

Låter jättebra va?

Absolut. Men, jag kommer inte förbi denna mur av positiv feedback. Jag får prestationsångest. Jag menar om de första sidorna var så bra, vågar jag visa någon vad som kommer sen? Tänk om det suger? Och nu när de läst, har de ju en bild av hur historien ska gå, tänk om de blir besvikna?

Jag började skriva på den här boken för att jag hade inspiration. Tanken är att det ska bli en serie böcker. Kronologiskt sett är detta nummer tre. Bok ett och två är planerade, men inte skrivna. Det är liksom lite försent att ändra storyn. Jag älskar ju den här serien. Jag tror den skulle vara jätterolig att läsa. Sträckläsa.

Jag ser framför mig bestsellerlistor och fembokskontrakt utan problem. Fan. Problemet är ju att man måste ha en färdig bok innan man kan sälja den. För det mesta i alla fall. Det finns alltid undantag. Jag räknar dock inte med att jag ska vara ett av dem. Alltså behöver jag inspiration, pronto.

Hur får du din inspiration?

Bara en tanke om religion och så.

En drabble är en kort historia på exakt 100 ord. Den här berättelsen är en 500-word drabble, också kallad flash fiction.

11.30 at night and he comes a-knocking.

She carefully does not give her parents a look as she goes to open the front door. Bare feet freeze on the old staircase, but she does not curse.
On the other side of the door he stands; small and dark, not skin dark - soul dark, soul scared.

“Hey,” small, but brazen voice speaking.

She steps back with a cheerful wave: “Come on in. Damn it’s cold tonight.”

Carefully does not notice shameful eyes or devil-may-care black clothes.

His mp3 is playing, like always.
He trudges up the stairs; no cares seem to leaden his steps. Transformer, she thinks. Not too different from me.

Upstairs her parents are heading off to bed. Cowards.

“Hi sweetie, the mattress is in the closet, if you’re staying.” Her mother’s voice is warm and inviting. He nods and smiles. The parental units go to bed and she’s left alone with him. Gonna be a long night, she thinks.

Goes to sit in front of the TV. He moves to the kitchen, as is his right, given long ago. She breathes deeply. Fingers try to find something to watch. Her eyes sting, but now is not the time. He returns shortly with two inches of cheese on a sandwich.

Has he eaten at all today?

Looks at his body; the baby fat in his face deceives the mind. Not much more than skin and bones by now, she notices. Thankful eyes flick over his sandwich again, before she concentrates on the TV.

He watches the movie while talking about directors, facts and numbers. She doesn’t care, but as long as he talks to her, he’s not out doing stupid stuff. She hums at the right places, disagrees and is her usual sarcastic self. I can’t save you.

The night grows longer. She listens to his music, talks to him for hours, carefully does not yawn until he does.

They make the bed together, just like old times. The banter flies quietly. He’s got gambling depts. He drinks too much. He’s with a married girl. All the truths spill, without her prompting. She gives him the usual slap and snorts at his stupidity.  

“You know why I come here, why I talk to you?” Asked so casually and she almost bites her tongue.

“Not really, no.”

“It’s ‘cause you don’t care. Feels liberating you know.”

She laughs and makes another joke. Can’t remember the words even as they leave her lips. Says goodnight and goes to bed.

She wakes in darkness and lies still. Carefully does not notice the soft sniffles into his pillow. Carefully does not notice the tightness in her chest. Carefully keeps herself from going over there. “You don’t care.” If it meant he had somewhere to cry, she’d keep on not caring. If it meant he ate something at night, she didn’t mind the three hours sleep before class. I care, she thinks as sleep finally claims her. I just can’t save you.

Jag är ett stort fan av galghumor och bister ironi. Hellre skratta än gråta är min filosofi, eller som jag yttryckte det ovan: I believe in a better tomorrow. But I'm bringing a shovel today. Det handlar bara om realism i mina ögon. Man måste lära sig acceptera att allt som kan gå fel förmodligen kommer gå fel, och allt som inte kan gå fel kommer förmodligen att gå fel i alla fall, bara för att jävlas. Med denna förvissning tryggt i sinnet kan man sedan ta livet som det kommer, le åt ödets små utspel och helt enkelt njuta av tillvaron.

Här kommer en till liten tankeställare, lol from yours truly. 1. Do not think. 2. Do not think. 3. If you're reading this, you misunderstood. Start at the beginning.

Hm, lång dag idag. Blir så när man är full av inspiration och skaparglädje.

Eller nåt.

Jag gillar textgrafik, payoffs, t-shirttryck och bumperstickers. Ovan är ett av mina exempel. Myriad Pro äger för övrigt som font. Äger. People with guns kill people, that's why we don't want people with guns, STUPID!

Första utkastet av AWs poesiantologi har landat i min inbox. Det var så länge sen jag skickade in de där dikterna att det känns som ett annat liv. Jag ska eventuellt revidera lite innan jag skickar tillbaka till R. Den här tiden nästa år finns den nog att köpa på Amazon. Jag bläddrar igenom .pdf filen och läser sakta igenom alla dikter. Det känns bra att vara i så gott sällskap; mina vänner, poeterna, vet hur man svingar ett komma