Jag älskar att skriva kortnoveller. De är som blad utryckta från livets bok som bara ger en glimt, en liten sinnesbild av hopp, glädje, desperation, ångest, kärlek och ödesmättat hat. Mina kortnoveller behöver ofta inte ha vare sig början eller slut, de bara är nu, närvarande och ursäktslösa.
Jag springer, men jag vet inte vart. Det spelar ingen roll. Solen skiner. Det borde regna på mig nu. Jag vill ha stora, kalla droppar. Ett skyfall. Luften känns torr och het i mina lungor. Ögonen bränner. Allt är eld och jag vill inte brinna. Jag vill smälta som is och följa trottoaren ned till kajen, rinna ned i vattnet och vila där.
Solen hånar mig med sin sommaridyll. Jag ser inte människorna runt om mig på gatorna, men jag vet att de är där. Tittar de på mig? De får titta om de vill. Det betyder ingenting. De betyder ingenting. Hans ord ekar i mina öron. Jag hör inget annat.
”Skojar du?” frågar han. ”Nej. Nej, för fan, nej. Alltså, du är jättecool, det är du. Men alltså jag gillar dig inte så. Men, du skojar va? Säg att du skojar.”
Jag svarar inte först. Bara tittar på honom och känner hur lungorna pressas samman. Jag var så säker. Men jag är inte bra på att läsa killar. Människor. Folk. Såna som inte är som jag. Såna som är normala. Det är klart han inte vill ha mig. Vilken jävla loser jag är.
Jag ler lite, fast det känns som mitt ansikte vill spricka mitt itu.
”Med gud, andas. Det var bara en tanke. Det är inte obligatoriskt att säga ja.”
Jag tror min röst låter normal i alla fall. Skämtsam. Kanske lite ansträngd, men det är nog bara jag som märker. Hoppas han inte märker. Han tittar på mig allvarlig och säger ingenting.
”Oookej,” säger jag för att fylla tystnaden. ”Men du. Du kan väl smälta det här lite så hörs vi en annan dag? Jag måste hem nu ändå.” Lögn. Fast inte. Jag kan inte stanna här. Jag vinkar lite och vänder mig om.
”Hej då!” ropar jag käckt och rusar därifrån. Jag springer nästan aldrig om jag inte är sen, men jag måste springa nu. Hör inte om han ger ett svar. Spring, spring, spring. Världen bleknar bort. Jag ser allt som genom en hinna av frostat glas. Is. Det borde vara december.
Allt innehåll, om inte annat framgår, är © Terese Mörtvik.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Innan du kommenterar kan det vara bra att veta några saker.
URL: http://emmabroman.blogg.se/
Digster.se kräver att du har ett av dessa program
Spotify
Med Spotify kommer du åt all musik via nätet utan att något
behöver sparas på din dator.
visst e det bra en tanke bara jag kom på det nu, nu när jag sitter o väntar på att dom ska komma med lastbilen så han kan flytta alla möbler idag. jag säger så här jag e glad att jag har en lägenhet och att min son iallafall har en säng o rum samt inredning. jag klarar mig med soffan o datorn för det e det enda som kommer att fionnas kvar nu
URL: http://jennysmodemix.se
Du borde "göra nåt" av ditt skrivande, du skriver på ett sätt som fångar och berör..Jättefint verkligen!
P.S 711`s Brownies ärger ju! =)
URL: http://sinnersandsaviours.blogg.se/