Den här brevnovellen är med i en novelltävling hos Sofia. Jag önskar att brevet jag skrev i verkligheten var lika välformulerat.
Hej,
Tack så hemskt mycket för presentkortet, men det är alldeles för mycket, jag kan inte ta emot det. Du behöver inte köpa grejer åt mig hela tiden vet du. Jag gillar dig ändå. Fast kanske inte som du gillar mig. När jag säger att jag älskar dig så menar jag det som en vän. Det är bara som man skriver, du vet ju hur jag är.
När du skickade rosorna på Valentines trodde och tänkte jag att det var en fin gest. Så som vänner gör ibland. Min familj brukar skicka mig gåvor då. Jag förstod nog inte hur du menade. Eller kanske ville jag inte förstå. Men nu när du har förklarat, sagt att du menar det på riktigt. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Jag älskar dig ju, som en nära vän.
Jag tror inte att man kan bli kär i någon man aldrig har träffat. Och jag vet att det är mitt fel, att vi aldrig har träffats, jag vet att du inte bor så långt bort. Men det är det som är grejen – det trodde jag du hade förstått – jag ville bara ha en brevvän. Inget annat. Bara någon man kan prata med, berätta saker för, utan allt det som följer på att ha en relation i verkliga livet.
Jag är så ledsen för att det blev såhär. Jag borde sagt något tidigare. Varit klarare med hur jag verkligen känner för dig. Det var aldrig min mening att du skulle bli sårad. Förlåt.
Jag älskar dig.
//Din vän.
Allt innehåll, om inte annat framgår, är © Terese Mörtvik.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Innan du kommenterar kan det vara bra att veta några saker.
URL: http://sophedeluxe.devote.se