Hon skriver ett brev. Bokstäverna är sirliga och sköra, som bladguld i en gammal bok, fast hennes ord glittrar inte. De är svarta. Utanför skiner solen med vårens hela glättighet. Det är för varmt vid fönstret, men det är här skrivbordet står. Hon fortsätter skriva, hennes hud bränner, ögonen svider. Hon formar varje ord med omsorg. Det ska vara vackert.
Den sista meningen flyter lika smidigt som den första, mer än de i mitten. Ett ord eller två hånar henne med något annat än skönhet. En förhastad båge här, en oförsiktig liknelse där. Hon vill börja om. Önskar att hon kunde, men det är inte så man gör. Hon undertecknar inte. Det är inte den sortens brev.
Som avslutning tittar hon ned på bläcket och följer linjerna noggrant. Hon memorerar varje ord, visualiserar inom sig precis vad hon menar med varje stycke och fras. Det är viktigt att hon vet vad hon har sagt, att formuleringar är klara, svåra att misstolka. Några skönhetsfläckar måste hon tillåta, hon vet att reglerna är sådana. Det betyder inte att hon uppskattar osäkerheten. Fel tolkning eller misstolkning kan få ödesdigra konsekvenser. Det är inte bara att slänga ihop lite fantastik och hoppas på det bästa.
Bokstäverna tycks för ett ögonblick slingra sig som svarta ormar över snö. Hon ryser och viker ihop pappret med omsorg. Två vikningar, på gammalt vis; nedre kanten till mitten, övre kanten så den överlappar nedre. Hon tar upp tändsticksasken från bordet och plockar fram en sticka. Hon drar den mot plånet med en snabb rörelse. Svavlet antänds på första försöket och hon känner ett litet pirr av upphetsning när elden sprakar till.
Framför henne på bordet står ett blockljus på smidesställning. Hon tänder veken och håller andan medan lågan växer sig stark. Hon lägger ned tändsticksasken och plockar upp en röd lackstav. Hon för lackstavens ena ände in i ljuslågan och rynkar på näsan åt den fräna lukten. Med vänstra handen håller hon brevet platt och trycker sedan ned lackstavens glödande ände rakt på skåran.
Hon placerar lackstaven på smidesljusstaken och plockar upp en liten pentagrammedaljongen istället. Hon trycker den snabbt mot lacket och bränner sig lite på tummen när hon plockar bort den igen. Det gör ingenting, i lacket syns nu formen av en stjärna. Hon blåser ut ljuset och reser sig från bordet. Utanför går solen i moln.
Allt innehåll, om inte annat framgår, är © Terese Mörtvik.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Foton, grafik, eller texter får inte användas utan mitt tillstånd.
Vid användning med tillstånd länka alltid tillbaka till bloggen.
Innan du kommenterar kan det vara bra att veta några saker.